what the fuck?

Gurra om varför får en inte vara ful?:

Jag tror att mycket av detta är evolutionärt betingat. En individ som upplevs som attraktiv för omgivningen kommer att få fler partners, mer sex och fler barn.

Så fungerar det överallt i naturen - den som spider sin avkomma mest har uppnått livets enkla mål. Därför ligger det en undermedveten strävan efter att vara "snygg", vad nu det kan vara eftersom detta varierar både genom olika tider och kulturer

Jag vill tro att det är någon av mina kompisar som skojar till det och leker biologist. Jag tycker det här är så otroligt tråkigt att diskutera. Jag håller helt enkelt inte med om att vår biologi har särskillt stor betydelse när det gäller liknande. Jag tror på kultur och tycker det finns väldigt mycket sociologiska studier som visar att vi skapas av vår kultur. Jag är egentligen inte så intresserad av att gå djupare in på detta.

Gurra har för övrigt missat min huvudsakliga frågeställning. Varför är snygg det som ger oss vårt människovärde. Även om en kör tesen att allt handlar om att ligga finns det ingen rim och reson i att utseendet är det viktigaste för en avkomma.

"En individ som upplevs attraktiv" är en intressant formulering i frågan. Hoppet från en kvinna till en individ kanske ändrar saker och ting? Jag tror att färre män, idag och historiskt, blir i det närmsta besatta av att vara snygga. Individen är alltså inte i samma position som man eller kvinna. Skulle män vara mindre intresserade av att yngla av sig? Det skulle ju gå emot alla evolutionsbiologistiska föreställningar.
"Upplevs som attraktiv" är också en viktig formulering. Kan det vara så att "vara snygg" för kvinnor motsvaras av något helt annat för män? ha pengar? ha makt? Kunna använda en slagborr? Men har gemene man samma fixering vid att vara snygg? Om inte skulle män ha inbyggt ett större intresse för utseende än vad kvinnor har?

Jag köper det inte, det är allt.

Varför står det inte i min header att jag bloggar om feminism och sexualpolitik. Det är ju nästan allt jag gör, förutom att gnälla? Skäms jag över att jag är feminist? Det kanske inte känns så originiellt att blogga om patriarkatet? Bloggar jag om rasism lika mycket? Borde det stå i headern?

Okej, febersvimningarna kommer över mig. Mot sängen. för måste jag bara tipsa om denna hemskt skojiga blogg. Tänkte nästan sno alla bilderna, men så kom jag på att det var omoraliskt. Alltså; In och läs med er!

PS. Mina funderingar om äktenskapet går på högvarv då jag roar mig med att lyssna på heliga familjen på poddradio. Snart, mina vänner, återkommer jag med del 1 av varför jag provoceras av äktenskapet. DS.

Jag gör inte anspråk på att vara ful. Inte på att vara snygg heller. tänk om man slapp?

Jag läser ännu en gång Åsa Cronas "kopiornas uppror" och får nästan samma svindlande känsla som första gången. Vi är så jävla lurade. I princip alla som uppfostrats till kvinnor är  manipulerade av vår kultur.  Det finns en snygghetsdogm som inte ens feminister vågar prata om. Det finns såklart olika inställningar bland feminister genom tiderna, vissa tycker det ena är snyggare än det andra. Faktum är dock att det aldrig är ett alternativ att inte vara snygg. Alla måste förhålla sig till tanken om att vi har ett utseende och vi ÄR vårt utseende. Oavsett om man är jävligt smart och begåvad på det ena eller andra sättet finns tanken om vårt utseende som vår identitet och något som vi bedöms efter.

Crona beskriver att iscensätta snygghet som ett osäkert spel där man hela tiden balanserar på en skör lina.
Hon menar att någon när som helst kan rubba den noggrannt uppbygda identiteten. Många har träffat killen på krogen som säger "du är inte så jävla snygg, bara så du vet" för att knuffa ned tjejer från balansgången. Det är alltså inte helt accepterat att vara snygg heller, då måste man vara jävlaigt ödmjuk och omedveten. När fulla krogkillen raggar på snyggtjejen måste hon fnittra och låtsas som att hon aldrig förut fått höra det eller tänkt tanken. Hur skulle hon kunnat missa tiden hon lägger på sitt utseende? Hur skulle hon kunna missa att människor hela hennes liv dömt henne efter hennes utseende? De flesta snyggtjejer är medvetna om sina kläder, sminkning, kanske träning osv. Ändå ska snyggheten vara omedveten och naturlig (läs gärna Nina Björks under det rosa täcket om detta om ni inte gjort det). Kvinnor måste vara snygga men får inte tänka att de är snygga. "Hon tror att hon är så jävla snygg" är ett inte helt oanvänt tillmäle. Det ses inte som något positivt.

Kan inte ful vara något man väljer? Kan inte ful vara att skita i att behaga, utseendemässigt. Skulle då inte "ful" kunna vara en accepterad subjektsposition där en tar avstånd från utseendemässiga normer utan att behöva höra att en är så jävla snygg hela tiden? Alltså att vara till exempel feministsnygg och klä sig efter andra subkulturella normer där utseende definierar oss minst lika mycket.

Är det rimligt att i tid och otid säga till folk att de är fina? Jag försöker oftast låta bli och funderar alltid en evighet innan jag kommenterar någons utseende. Egentligen tycker jag det är så fel, så opåkallat och så galet. Folk ber sällan om ens åsikt om deras utseende. Men det är ju aldrig sån respons någon ger, folk är inte förorättade utan jävligt vana. Kommentarer om andras utseende är en del av de flestas vardag.
Inte heller jag reagerar starkt på välmenade kommentarer om mitt utseende. Har jag klänning och halsband och kammat håret får jag höra att jag är fin. Tack, säger jag. Jag ler oftast och jag blir inte illa till mods. Men i det stora hela!  I det stora hela är det ju en del av utseendefixeringen att vi påminner om att vi ständigt bedömmer varandra. Det påminner oss om att när vi känner oss rätt fula och sunkiga, går säkerligen alla andra och tänker det samma om oss.

Det stora mysteriet är nog varför det spelar roll. Det enkla svaret är givetvis att vår kultur uppmuntrar en hets kring utseende, och vill man kan man såklart se kopplingar att kontrollera kvinnor. Men när en sitter ned och tänker rationellt. Varför skulle det störa mig att någon tänker att jag inte är snygg är det inte mycket roligare att vara intressant och begåvad? Varför skulle det spela roll om inte alla tyckte att snyggtjejen var snygg. Men framförallt varför är det ett användbart maktutövande? Varför fungerar det?

Jag googlade "snygg feminist" och hittade såklart FLASHBACK där et diskuteras varför feminister är så fula. Även om något i mig känns väldigt dåligt av att inse att flashbackslynglar sitter och runkar till Ani Difranco så säger många riktigt vettiga saker. Lite som det jag ville få fram: Skulle man kunna byta ut "snygg" mot "följer utseendenormer" ?

En sista för att inte länka mig sönder och samman. HÄR skrivs också om varför feminister är fula.

Den här fick jag av Peter! DANS DANS DANS Typ det finaste jag fått på länge. Idag fick jag kanske en kompis förresten, det är ju väldigt fint det med. Jag har ju önskat mig fler sådana. Tror mig skaffat flera nya vänner på sistone och det är fint. Dock superfail när jag inte fick med mig någon på skumdisco i helgen. Det slutade med att satt på en lekplats och gungade med cicci som rökte mentolcigg och berättade om båtar och styrelsen i rfsl ungdom. Fin avslutning på veckan men jag har fortfarande oförlöst dans i kroppen.


I morse satt jag som så många andra morgonar och sökte jobb. Sen jag fick veta att jag inte kommer in på skolorna som jag ville har jag blivit lite stressad (milt sagt). Jag drömde även att jag jobbade på McDonalds här om natten. Mysigt, verkligen! Ändå är det något som gör att det känns mer lockande än mitt gamla jobb. Stolthet, skulle man förstås kunna argumentera men Nejdå! Jag säger trauma, och så nöjer vi oss så.
Min önskan att jobba med söta djur, funktionsnedsatta barn eller stora maskiner finns förstås kvar men jag vågar väl inte riktigt drömma om ett jobb att trivas med. Ett så lite plågsamt jobb som möjligt, helst någonstans där jag kan jobba bra mycket mindre än heltid och ändå överleva. Den som lever får se, brukar jag säga.

Här är en bild på katten när hon är längst i världen. Ignorera gärna mitt ansiktsuttryck!