what the fuck?

Jag hatar att vara hemma. Nu är det sådär igen. Jag känner mig ovälkommen och dålig. Sambosarna tassar omkring och säger inte mycket. förutom att de ställt in vår fest utan att säga något. Jag känner mig genast dålig fast det är de som ställer in med mindre än en veckas varsel, och det är bestämt sen månader. Jag känner mig ivägen och respektlös för att jag ställer bort en liter mjölk från min hylla i kylen fast det inte är min liter mjölk. Jag kommer säkert spilla ut mjölkjäveln annars, det känner jag på mig. Som när man bara går och väntar på att en olycka ska hända. Som att det inte alls är oundvikligt men att man bara är åskådare. Jag känner mig som en åskådare när jag stammar fram något i stil med "förlåt" eller "jaa såklart" när jag tilltalar dem.

Idag flyttade jag tillbaka till gamla jobbet. Jag fick applåder och chefen förklarade att jag var saknad. A, som inte slösar med beröm mummlade att det var ju iaf bra att det var Jag som kom tillbaka som kan det här. Hon sa det flera gånger.
Chefen hade sagt att jag skulle få en lucka så vi kunde prata lite, då jag inte ens har fått ett ordentligt schema ännu. Jag fick inte det, men sa glatt till på min 30minuterslunch att vi kunde prata lite då. Han passade på att ha en klockren anställningsintervju med mig och jag fick svara på bra mycket klyschfrågor om att jobba inom vården. Jag gillar inte att han sätter sig över mig sådär, fast jag vet att han är chef. Men faktumet är att jag redan fått jobbet så varför ska jag behöva bevisa igen att jag är värdig? Han frågade även vad jag förväntade mig av honom. Jag tänkte på erfarenheter från tidigare och sa "tydlighet". Fast glömde lyhördhet och empati. Tiden får utvisa om det är något chefen kan kosta på sig. Han underströk hur viktigt det är med rak kommunikation. Ändå verkade det inte spela någon roll att jag tydligt, muntligt och skriftligt, sagt att det är ett ärende jag inte klarar. Ett enda jävla ärende i den här delen av universum, som jag ber att slippa och det är det jag ska syssla med fem dagar i veckan tills jag mår tillräckligt psykiskt dåligt för diagnosen utmattningsdepression som inte alls är så roligt som det låter. Min raka kommunikation sträckte sig bara till att säga x antal gånger att jag inte klarar det, att jag kommer må psykiskt dåligt och att det är det enda jag inte pallar med. För chefen är ju ändå chef. Då är det jävligt lätt att kosta på sig att fråga "går det bra om du jobbar i det här geografiska området?" när det inte är eller någonsin har varit en riktig fråga. Finns det bara ett svar är det inte en fråga.

Jag har varken hunnit eller lyckats äta så mycket idag eftersom en stor klump ångest ligger i vägen och skavar för varje steg. Jag känner mig som en tom och ytlig person som pratar och tänker på tomma saker för att inte börja gråta. Det är så ansträngande att gråta bara, jag har fullt upp med annat.


Så de kommande två dagarnas ledighet kommer väl inte vara så fantastisk som det var meningen antar jag. Just typiskt. Jag köpte iaf med en Bang och en tetra vin på väg från jobbet så nu ska jag lägga mig i badet tills jag ser ut som ett russin.



Fast här är miss li. Det var strålande.



och ibland illustrerar peter ett träd, det är ju också strålande.



En helt annan sak är att tidningen café (eller om det var slitz till och med) har gått ut med att de inriktar sig mindre på sex. Diskussionen kom upp på ett feministforum om varför de skulle vilja vara mindre sexistiska och rättades omedelbart. Mindre sex är inte mindre sexism. Varför säljer inte sex längre och kan det ha att göra med patriarkatets våldsamma sammanbrott? Jag borde läsa ställd. Jag tror susan faludi sitter inne med alla svaren. Jag hoppas des i alla fall.
Annars är Nina lekanders artikel i bang tänkvärd, hon ifrågasätter den nya generationen feministers syn på relationer på ett sånt där skarpt sätt som jag beundrar. Dessutom är hon en fantastisk föreläsare, vi arrade henne på 8mars och hon var sådär strålande retorisk som vissa liksom inte kan bli även om de övar.
Sanna är med i bang. Det är lustigt för jag ser sanna lite som en tolvåring. Inte på ett negativt sätt, jag gillar hennes zine. Men jag har missat hur hon gick från att vara ihophäftade A4ark som hon häftat fast en gul lapp på när hon helt sonika ändrat åsikt efter att zinet trycktes. På lappen stod det ungefär "oj hoppsan, jag pratade med någon som inte höll med och fick bra argument för saken. Nu tycker jag nog inte så längre. tror jag."

Om jag någonsin fick träffa bodil skulle jag fråga henne "vad månde?", jo det är sant. Jag önskar att jag någonsin får träffa bodil, det vore nog festligt.

Också just nu: Sylvia Plath.


Semestern var fantastisk för er som undrar. Synd att hemkomsten skulle vara ett så abrupt uppvaknande.

Vi hade en så fin paus från verkligheten. Klappa katter, läsa böcker, cykla och tända ljus. Det räcker.