what the fuck?

Det här skriver jag inte för att det är intressant. Jag skriver det för att jag måste. Det upptar så mycket av min tid och tankeverksamhet att jag måste få ut skiten. Men det går fort.


Höll på att försova mig till läkarundersökningen jag fick remiss till för x antal månader sen. Pallrade mig dit och fyllde i ett formulär om mina släktingars ögon-näsa-hals med den käcka aleris-pennan som receptionisten lånade mig och välsignade såklart privatiseringarna inom vården. Vägrade skriva i civilstånd eller boendesituation eller vad de nu kallar det, men Syrran jag fick träffa sen gjorde det såklart åt mig. Sen klickade hon glatt på en ikon för kvinna som såg ut som brudarna som indikerar vilken toalett en ska gå in på och sa extra högt "Jaha, då får du kjolen här då.. höhö, det vill du väl" och jag mummlar "inte om jag inte måste". Men det måste jag. Sen blir jag mätt som hälsokontrollerna i lågstadiet med enda skillnaden att jag inte kan skryta med att jag vuxit något. Jag är så förbannat nära 171 men det fattas milimeter. Skit också, det kanske är hållningen, jag ska köpa mig en sträckbänk. Sen fick jag andas i en maskin, syster margareta sa något i stil med "Nu ska du få sväva på molnen. ser du lilla molnet här? Lilla molnet vill att du först andas in Jättehårt och sen andas ut så han kommer på den blåååå plattan". På den förklaringen fattade jag ingenting men andades och lyckades till sist göra lilla molnet i displayen glad. Sen fick jag andas i nästa jävla tratt men lyckades inte. Jag har helt enkelt ingen som helst lungkapacitet, vilket jag aldrig haft även om jag rökt något år med. Så hon misstänkte astma och slet upp tröjan och härjade runt med det iskalla stetoskopet en bra stund sådär som de gör. Kul, jag har nog astma. Eller polyper de ska operera bort. Jag blev ännu en gång remitterad vidare och fick mediciner och doningar för typ 400 att hämta ut (hon på apoteket påpekade att det är billigt nu eftersom jag är uppe i högkonstnadsskyddet med det går ut om någon vecka, lagom till mina vidare läkarbesök). Jag blir så jävla pank av det här, och så roligt är det inte ens.
Damen tvingade mig att boffa lite höll jag på att säga, bricanyl två gånger. Det har jag inte varit i närheten av sen jag skulle hålla föredrag inför 50< främlingar på världskulturmuseet och sandra stoppade till mig lite astmamedicin så jag fick ännu mer hjärtklappning (saknar sandra, hoppas verkligen hon kommer till veckan). Det smakade äckligt och jag var rädd att få hjärtklapning. Sen stack hon mig, pricktest. Kliade som tusan med det var bara det positiva, dvs. testpricken som alla får utslag på. INGENTING!!!!1 Fast även hon tyckte att mina symptom verkade väldigt mycket som allergi. Så jag stapplar ut i väntrummet igen med kanylmärken över hela underarmen och klart snurrig av bricanylen. Snubbar in på toaletten och sköljer ner lite till ipren mot mensvärken och DÅ, vill jag lova att jag kände mig som kate moss. Kanske inte så glammig men det kändes så jävla pundigt allting.
Sen fick jag träffa en riktig läkare som hade sjukt mycket böcker som jag mest ställde frågor om. Hon tvingade mig inte att blåsa på, i eller för någonting. Men menade på att min lungverksamhet inte var som den skulle. och inte mina luftvägar heller. Sen var det det där med polyperna och hon skrickade mig på nästa blodprov. Jag fick en urgullig sköterska som var så trygg och omhändertagande som en kan vara. Hon sa att hennes dotter också hette liv fast på hennes modersmål. Varför känner jag mig alltid mycket tryggare med nysvenskar som sticker i mig?I och för sig är mina erfarenheter att just de jag har träffat har varit bra mycket skickligare än de helsvenska syrror och läkare som stuckit och pillat i mig. Jag är så full av fördomar när det väl gäller, men försöker att tänka på det i alla fall. Samma mekanism gäller när jag åker taxi (vilket är det absolut värsta jag vet och inte gör frivilligt förvisso) Det är alltid Svenne 40+ som kör vilse eller försöker läsa tidningen samtidigt som han tar sig fram. Invandrade taxichaufförer tenderar ju att i 90% av fallen vara ytters överkvalificerade och högskoleutbildade med. Hur detta ska hjälpa mig i en frontalkrock har jag ännu inte kommit på men det känns ändå tryggt.
För att återgå till vården så är jag alltid så tacksam och lycklig när läkare eller sjuksköterskorna inte gjort mig mer illa än de gjort. Det är som att jag vill krama om dem och önska en bra dag. Det gör jag inte men brukar kosta på mig ett fånigt leende när jag traskar ut.

Köpte en kaffe på sjuelvan och gick hem till mor för att hämta en elvisp hon köpt till mig. Finaste presenten verkligen!!! Jag blev lycklig så det förslår vill jag lova. Mor är dock inte hemma så jag passar på att rota i min hemliga låda. Privat korrespondens, gamla låttexter, brev från polisen, en sjömansknop som exet skickade från båten när hon var på andra sidan jorden, kasettband, skissade könsorgan (why oh why?! tänkte jag tills jag kom på att det var åsa som ritat dem i mitt anteckningsblock med viktiga saker i... vilket iofs inte förklarar så mycket), en punktlista över ett misslyckat förhållande och en konversation på papper mellan mig och l8 under en lång historielektion.




Min mor är verkligen så fin! Det är bra det, hon har peppat mig att snacka med chefis. Jag ska, men bara inte just nu. Det är lite hårt och svårt bara men det går över. Jag känner mig som ett litet litet knytt ibland.


bonus: hittade denna gamla bilden på sandra i mors dator. djuret är stulet från centralstationen.