what the fuck?

Mamma, stackaren, kunde inte sova för hon var så upprörd efter dokumentären. Hon hade enligt utsago vaknat vid fyratiden och tänkt på videocrazy. Ja, så kan det vara. Jag tittade med ena ögat så jag hann inte bli så upprörd. Men sången alltså, sången var riktigt läskig.


Idag är det onsdag. Jag skulle behöva skriva om allt men pallar inte riktigt.
Försöker nöja mig med att fokusera på det som fungerar, för vissa saker gör det. Ibland.

Mitt nya schema är inlagt. Nu kan jag se det. Och det är givetvis fel. Jag blir så sjukt jävla stressad av att ha det såhär. Men nu är det videocrazy på svt! heja.

Ricky Martin har kommit ut. eh... när var han... ehm... inne?

En rättelse till tidigare inlägg: Leif Silbersky är 72 år gammal (tack, Agnes!)
Hur i helvete? pensionsdags, no?


Sjukt jobbig morgon precis som igår. Ibland fattar jag verkligen inte hur det är meningen att man ska palla.
Dessutom vill jag utdela ett hårt straff till alla på mitt jobb som på något vis gör mitt liv jobbigare. Att vi har ett lönerapporteringssystem som aldrig funkar kan inte vara en slump. Någon sitter just nu och tycker det är ett bra idé. Den person som är ansvarig för att jag inte kan se mitt jobbschema önskar jag klamydia.

Idag klickade det inte alls. Jag vaknade 9 för att ringa jobbiga samtal. Påskledigt. Vad i helvete gör man då? mer än en vecka innan jag får tag på min läkare. Och den andra var det knas med. Och jobbet ska jag försöka lösa imorgon. Men det klickade inte. Gick och la mig igen efter att ha ätit frukost. Sen vaknade jag halv fem och var tvungen att stressa iväg.

Återträff med IU.2010. Det var trevligt om än krävande.



Bell Hooks! Jag läser allt om kärlek, och den är riktigt bra.

4 månader på sluten ungdomsvård är inte ett straff. Det är inte ens rehabilitering. Det är semester. Det är ett skämt.
Jag försöker att inte ägna för mycket tid åt reportaget från bjästa, men kan knappt låta bli. Lite synd är att en kille i klassen faktiskt hette Oskar och fick fly byn för att rädda sig från de som inte förstår konceptet fingerade namn. Men å andra sidan var han en av dem som stod i kyrkan och applåderade och kramades med våldtäktsmannen så en pytteliten del av mig tänker att nu får han uppleva hur det är att leva i semiexil som linnea. I'm just saying.
I övrigt tycker jag all hämndlystenhet är obehaglig och framförallt inte konstruktiv. Däremot blev jag lite glad när jag hittade adress och telefon till killens mamma. Jag undrar vad som rört sig i hennes huvud men kan inte hitta en enda okej förklaring. Hon och killens bror har enligt utsago fört hätska kampaner på alla forum som finns. Jag tyckte det var rätt övertygande att det var hon som filmat från kyrkan. Varandes den vuxna av de två känner jag mig rätt matt av att tänka på henne. Men jag ska skriva ett brev. TRO MIG, jag ska skriva ett brev.

HÄR är lite mer info. mycket intressant och välskrivet. Dock tycks insikten att kvinnan inte har alla hästar hemma bli desto tydligare och formuleringen av brevet svårare. Tur att man har tid. Här är förresten en skärmdump på vad som sägs vara en trevlig ordväxling mellan den ömma modern i fråga och någon skeptiker.




Bildtext överflödig.

Nekrologen blev färdig och så är också jag. Snart ska dygnsrytmen tillbaka och jag känner mig stressad till ryggmärgen av att tänka på alla måsten igen. Ska det vara så att jag inte klarar minsta lilla utan att varva upp igen?

Nu är klockan 00:24 och jag har inte lagt mig. Det finns 520 sidor på fb om fallet från uppdrag granskning. Där finns ytterligare ett gäng med länkar till både det ena och det andra. storebror med bloggen har tillexempel en fanpage på facebook med ca 500 medlemmar då han gör hiphopkarriär. Allt är som en seg gegga som min hjärna inte kan stänga av. Men katten kom just och sa till, nu är det nog.

som stjärnorna till dig.

Jag älskar att Emma hävdar att håkan hellström inte knarkar. Hälften av Ett kolikbarns bekännelser handlar om hur han knarkar. Det och göteborg. Men det är en bra skiva, det måste man ge honom.


(bilden är gammal men illustrerar hur fokuserad jag är.)

Idag är det dag fjorton, vilket betyder att jag missade att uppmärksamma dag tretton. Även om jag inte är vidskeplig så kändes det riktigt bra! tolv och tretton var halvkrångliga men Idag ska bli strålande. Besök hos brallis och våfflor, sen hem och skriva nekrologen. Go!

(Jag gillar min släkt så mycket. Jag är helt fylld av ömhet. Någon gång ska jag blogga om min farfar, han är så bra.)

Ibland måste man få vara lite slapp. Ibland måste man få vara lite överenergisk. Ibland måste man få vara lite fånig. Ibland måste man få vara lite emotionell. Ibland måste man till och med få tycka lite synd om sig själv. Jag har tagit en paus från livet och försöker fjärma mig från alla krav.

Imorgon ska jag äta våfflor med de här två.

Att vara kvinna är lurigt, tycker vissa. Att spela kvinnorollerna mamma, flickvän, kompis, självständig vuxen, kvinna i karriären, ung tjej och liknande kan vara pressande i ett patriarkalt samhälle där förväntningarna på kvinnor är hårda. Ändå finns det en roll som är mer omöjlig än andra. Ta-da! Det perfekta våldtäktsoffret. Det är nämligen så att pöbeln nöjer sig inte med mindre än perfekt för att vara trovärdig. Vilken kvinna som helst kan inte bli våldtagen. En bra tankeövning kan vara att föreställa sig att ens värsta kvinnliga ovän, mest oseriösa personen man träffat eller den mest sexuella person man träffat, kan bli våldtagen. Givetvis ska man inte önska att någon råkar ut för övergrepp, men det är inte bara en viss typ av kvinna som blir utsatt för övergrepp, det måste finnas i våra medvetanden innan det händer. Blondinbella blev utsatt för sexuella övergrepp och misstänkliggjordes på ett antal grunder. Ett av argumenten jag läste nyligen var att hon hade varit och shoppat med sin pojkvän några veckor senare.
Det leder oss in på det första kriteriet: Efter våldtäkten måset du släppa allt som någonsin varit viktigt för dig och bli katatoniskt för att du enligt normer ska accepteras som våldtagen. Annars omförhandlas våldtäkten till något som ligger ruskigt nära "hon kanske sa nej, men hennes ögon sa ja." I uppdrag granskning sa en vuxen kvinna att om det nu var så illa skulle man minsann inte kunnat ha tajta byxor samma vecka, och åsikterna är väldigt bestämda om vad som passar sig ett våldtäktsoffer att göra (I det fallet var det fråga om en oral våldtäkt så alla kommentarer om att inte kunna ha vissa kläder eller åka ut och rida är fullständigt irrellevanta.) Det har skrivits en del om hur svårt de flesta har att acceptera att någon råkat ut för en våldtäkt, och ännu svårare att acceptera att det går att bli glad igen. Att det går att må bra ett halvår, en månad eller ett år senare verkar fullkomligt omöjligt att acceptera. Alltså är listorna på det ett våldtäktsoffer inte får göra efter en våldtäkt väldigt lång och innehåller saker som: Shoppa, festa, ha sex, gå till skolan, göra något som kan ses som kul whatssoever. Att till exempel blondinbella försöker fortsätta att leva sitt liv och ta sig ut bland människor, om så bara för en liten stund ses inte som något positivt. Få säger "good for her" och ser det som att hon kanske håller på att återhämta sig från någon hon uttryckt som väldigt jobbigt, utan tror istället att det aldrig hänt och hon mått bra hela tiden. Vad människor tror att man får ut av att fejka ett övergrepp är oklart, då samhällets misstänkliggörande, förlusten av vänner, skammen och all dramatik i princip vänder upp och ned på många människors liv. Det är inget som är enkelt.
Nästa kriterie: Innan våldtäkten kan ses som ännu mer orättvist, då det i princip tvingar alla kvinnor att gå och förutse att vi ska bli våldtagna och planera vårt liv därefter. Exempel på anledningar att inte vara trovärdig blir här helt vansinnigt lång: Hårfärg, klädsel, social status och beskrivningar om hur man är som person förekommer alltid i våldtäktsrättegångar. "Linnea" i uppdrag gransknings största problem var att hon sades haft känslor för den här killen. Att ha varit kär i sin våldtäktsman är inte, som man kanske kan tro, något som gör brotten ännu värre i folks ögon, utan en förmildrande omständighet för honom. Likaså vad man gjort samma kväll, som i tumbamålet som var uppe för gissningsvis 6 år sedan. Kvinnan hade då "dansat och lett mot män". Det tillsammans med vilka underkläder man föredrar blir vatten på Leif Silberskys kvarn. Att just han kommer att försvara våldtäktsmän så ofta är kanske inte anmärkningsvärt men att han så ofta får rollen att knäcka tonårstjejer i förhör känns vansinnigt. Att han som utbildad advokat på typ 50 år rent retoriskt kan knäcka en utsatt tjej i tonåren är så självklart att jag inte vet vad. Att han rent moraliskt klarar av att ställa irrellevanta frågor om hennes sexliv är däremot ofattbart. Rättsystemet och pöbeln kommer ibland att likställa sex med övergrepp. Har man en gång haft sex, eller kanske till och med hundra gånger, så blir det uppenbart att man vill bli våldtagen (ha sex?).
Som sagt blir det ofta väldigt viktigt vad kvinnan gjort samma kväll följde du med en man, oavsett om du känner honom eller inte, någonstans kommer det att bli ditt ansvar. Att vara full, lättklädd och det andra som vi hört en miljon gånger likaså. Dessvärre ändras det inte bara för att det uppmärksammas.
Slutligen: Under våldtäkten : Som vi hörde i uppdrag granskning menade en kvinna att det bara är att "bita i från". Där vill jag ställa mig upp och skrika, så ont gör det i mig. Hur fan kan hon tro att det är bara att säga ifrån när tjejer inte uppfostras så? Och hur fan kan man förvänta sig att tjejer ska gå och vara förberedda på att försvara sig när många tjejer aldrig direkt kommer i kontakt med våld på samma sätt som killar. (Det här är min upplevelse av hur det var det när jag var ung ska jag säga. I högstadiet fick killarna spela våldsamma bollsporter eller leka herre på täppan varje gymnastiklektion medan vi gjorde annat.) Alltså helt emot vad de klassiska bilderna av kvinnor och tjejer måste man som det perfekta våldtäktsoffret försvara sig, och lyckas med detta. Speciellt om mannen inte haft vapen ställs frågan varför hon inte gjorde motstånd. Att bli paralyserad av rädsla eller liknande är inte okej, här ska nästa växel magiskt kicka in och de monsterliknande krafterna ska vakna med ett vrål. Jag har också hört kvinnor beskriva det att de inte gjorde motstånd för att det skulle kännas värre, som en mer påtaglig våldtäkt. Jag förstår verkligen rimligheten i det, har hon sagt "nej" eller "sluta" eller visat att hon inte vill är det klart att det det kan upplevas som att eskalera en konflikt om man börjar skrika eller liknande. Trots att människor är individer räknas liksom bara ett sätt att reagera på obehagliga situationer, både innan under och efter. Anledningen till att jag skriver det här är för att uppmärksamma de internaliserade föreställningar om våldtäkt som så många bär på. Jag tycker det är så sjukt viktigt att diskussionen förs och att människor får en förståelse för sexualiserat våld innan det dyker upp i deras närhet. Hur skulle man reagera om grannen, arbetskamraten eller kompisen berättade om en våldtäkt? Kommer frågorna i ovanstående text aktualiseras? varför bet hon inte bara ifrån? Jag hoppas verkligen att uppdrag granskning kan påverka debatten positivt, dock rör det sig om ett barn som hamnar på rätt sida av hora-madonnaskalan. Attityderna mot kvinnors sexualitet står relativt oproblematiserad av den här debatten.

För upplysnings skull började jag räkna på hur många jag känner som har blivit våldtagna. Slutade rätt snart när ena handens fingrarvar fyllda och jag kom på att jag inte vill veta.

Jag vill skriva ett långt och insiktsfullt inlägg om den omöjliga rollen som det perfekta våldtäktsoffret, om hur människors okunskap om sex och övergrepp är större än jag någonsin kunnat tro och om att jag blir mörkrädd av vuxna människors ryktesspridande. Men vad allt så att säga kokar ned till är att alla som har inställningen att ingen de känner skulle kunna våldta någon bidrar till de här attityderna. Attityder som gör att tjejer får bära skammen för sexuella övergrepp och inte vågar berätta om det medan killar stöttas och peppas av tröstande flickväner, grabbgänget och föräldrar. Är det någon jag skulle vilja läxa upp just nu så är det mamman till våldtäktsmannen i repotaget. Inte bara har hon uppfostrat en person som våldtar två personer under loppet av ett år, hon startar även en facebookgrupp och en stödrörelse för våldtäktsmannen som är hennes son. Sjukt genomskinligt att mamman hade gått och köpt ett fång rosor till skolavslutningen för att visa att han var en fin kille. Och det fungerade. kommentarer på internet hävdar att någon som var skyldig aldrig skulle kunna göra något sånt. Anonyma vuxna hävdar att människor som är snygga inte skulle "behöva" göra något sånt. Vem som har ett behov av våldtäkter framgick inte i den kommentaren tyvärr.
Jag känner mig lite som freud när jag går så hårt åt mammorna, men jag vill ändå dra parallellen till stureplanskillarna. Även här gick mamman ut hårt i media och förklarade vilken fin kille hennes son var. Att han kramar sina syskon eller har många kompisar betyder inget i sammanhanget. Jag önskar att alla kunde läsa Katarina Wennstam och få åtminstone några tankeställare.
Våldtäkter händer uppenbarligen. Varför ska det vara så jävla svårt att tro på att de kan hända just här? Eller varför skulle det vara så svårt att tro att någon man känner kan våldta någon? Varför måste våldtäktsoffer leva upp till en omöjlig roll? Mer om detta när ilskan lagt sig.

Ska våga mig ut bland folk. I kyrkan dock och jag älskar Stephin Merritt. Hoppas helt klart på årets konsert.

Det här är såklart ett diffust påstående. Föräldrar måste förmodligen ljuga en hel massa för sina barn för att vissa saker ska gå smidigt i vardagen. Vissa drar det lite för långt och hittar på jultomtar och spöken, dessa lögner är jag lite skeptisk till. Min mor tyckte inte att jag skulle behöva dras med samma tomteskräck som hon upplevde sina första år så jag slapp leva i den lögnen. Men jag undrar å andra sidan om den lögnen är vanlig i Sverige idag och för vems skull man lurar i barnen sånt.
Något jag är övertygad om att flerbarnsföräldrar ljuger om är att man älskar sina barn lika mycket. Hur kan man mäta kärlek? Kommer man inte ha lättare att identifiera sig med ett av barnen? Kommer man inte vara mer nöjd med det barnet som gör allt rätt än det som är svår? Eller kommer man inte ge barnet som är svårt mycket mer tid och kärlek?
Jag säger det här av min katterfarenhet, väl medveten om att i princip alla som har barn skulle tycka jag är en idiot. Jag gillar båda katterna, de är helt underbara. Men jag har en favorit varje dag. Det är inte samma, men skulle jag haft katterna flera år skulle jag kanske börja bry mig mer om ena. Till exempel den som verkar smartast och inte bajsar i badkaret (obs! bara ett exempel, inte mobbing) eller den som sov hos mig varje natt. Om kärlek är de kärleksfulla handlingarna vi gör mot varandra, skulle inte mer uppmärksamhet betyda mer kärlek? Och kan det inte vara så att vissa barn behöver mer kärlek? Kan det inte vara så att vissa vuxna barn får upprättelse genom att inse att deras förälder/föräldrar inte gett dem samma kärlek som deras syskon?

Varför tror vi att rättvis kärlek är något naturligt, något vi föds med, när samhället i själva verket lär oss att sortera och kategorisera människor så otroligt tidigt. Man ska ha en bästis, något annat går inte. När man sen ska bli kär på riktigt ska man vara kär i en, för att det ska räknas som äkta. I lågstadiet minns jag att många var kära i flera, men även då var de noggrannt uppradade i listor och numrerade. Att vara lika kär i två personer var inte ens då aktuellt. Även vänner radades upp i olika kategorier och siffror. Jag vill minnas att några även pratade om vilken förälder de föredrog, något som kan låta hemskt men var då bara beskrivet som att någon var pappagris. Andemeningen var ändå som jag ser det att hen tydde sig till sin pappa i första hand.
Människor, precis som gosedjur, leksaker, maträtter och liknande ska alla gå att sätta in på listor. Och ja, så fortsätter väl många? Jag tror det här är ett tankesätt som är jättesvårt att ta sig ur. Inte så att alla har listor över vilka som är viktigast i livet, inte ens mentala, men förhållningssättet att ha en partner, en bästis och liknande är i regel något självklart.

Jag har på intet sätt några invädningar mot mina föräldrars rättvisepatos gällande min bror och mig, även om jag mycket tidigt försökte mig på frågor som vem mamma tyckte bäst om i familjen och vem hon skulle klara sig utan (inräknat mit far då). Hon var diplomatisk som alltid, men jag minns att jag tyckte det var superkonstigt att hon inte svarade och inte det minsta konstigt att jag frågade. Men så har jag kanske alltid haft mina prioriteringar klara för mig.

"Hej du har kommit till chefen. Jag kan inte svara och du kan inte lämna ett meddelande."
(HA EN BRA DAG.)

Solen skiner som en besatt så det är ju lögn i helvetet att försöka sova längre än åtta. Men jag älskar det! Har ätit frukost och gosat med katterna och lyssnat på morgonradio. Radio alltså, det är 2010s melodi. Speciellt nu när jag måste betala tv-licens...

Sitter och klunkar african roibos och korrekturläser min essä. Efter att fått superfin respons av rara Miriam funderar jag seriöst på att lägga upp den i bloggen. Någon funktion ska den väl ändå fylla? Helst skulle jag skicka den till Sara Lövestam, men hon är både svensklärare och något utav ett språkligt geni så det skulle jag aldrig våga. Och tänk om hon tycker att jag missförstått hennes karaktär eller att jag banaliserar boken. Hon är förresten kompis med Annika Lantz också vilket är dunderhäftigt.


Det är dag tio.
Jag har mailat jobbet.
Får inte tag på chefen.
Har jag ens en chef?


Dagens kuliga, lånad av Tjuvtittat.se!

Men angående black metal håller jag nog med Jessica. Människor med självdistans är helt klart mer sympatiska om man ska ha dem i sin närhet. Men som youtubeklipp och lol-bilder funkar bm-eliten super för min del.

Kammade kattrackan i morse. Den ena vägrade, och då var det ändå inte hon som behövde bada igår. Bortskämda djur. Ska dessutom klippa klorna snarast vilket är en saga i sig. nåväl, vad gör man inte?



Dag 9. Tänkte något innan jag somnade som jag borde skriva. Minns inte vad.
Däremot drömmer jag så sjukt mycket nu för tiden. Skrämmande verkligt är det. 

DAGENS ROLIGASTE

Jag hade i ärlighetens namn inte trott att jag skulle få ihop essän. Men på något magiskt sett blev jag benådad av skrivgudarna och det slutade med att jag till och med kände mig nöjd. Nu återstår på opponeringen att se i vilken utsträckning jag faktiskt förstått uppgiften.

Två roliga ord som folk säger fel.
Opposition, när de menar opponering. Alltså respons på något akademiskt upptåg.
Grundämne, när de menar ett av grundskolans kärnämnen.

Det finns fler som faller så naturligt och blir så fel. Här om dagen skulle en på mitt forum beskriva hur allt var värdelöst och råkade använda ordet lidelse istället för lidande. Ingen sa något förvisso så det kanske bara var jag som fnissade inombords.


Sist på svenskan pratade vi om ordet "dom" som i de eller dem, inte som i något som avkunnas. Helt enkelt "dom" åsyftandes personer. Jag har förstått att det är accepterat i ordböckerna vid det här laget men inte i vilken utsträckning det faktiskt används. Något i mig blir lite ledsen att så många vuxna som barn inte fått lära sig skillnaden mellan De och Dem. Speciellt när det är så enkelt, förutsatt att man har svenska som förstaspråk. Jag och Mig kan ju de flesta skilja på. Äh, nog är jag lite sugen på att bli lärare ändå.

Så lyder texten och att inte ha åstakommit mer än att dippa knäckebröd i gårdagens pommessås och bläddra förstrött i texterna jag behöver till essän är väl lite sådär... Dagen känns så otroligt annorlunda. Men det ska nog gå bra, jag försöker hitta en balans mellan att faktiskt göra saker som inspirerar och att inte pressa mig när det verkligen inte går.



Som vanligt gör kimya dawson mig lite mer harmonisk.

Har ägnat veckan åt att söka tröst i feministisk musik som jag nämnt några gånger. En av mina favoriter på temat är Alanis Morrisette så när jag hittar ett underbart citat från Not at doctor på den eminenta bloggen Vi Som Aldrig Sa Sexist slog mitt hjärta ett extra slag. Jag skojar verkligen inte, den låten är allt.
På ovan nämnda blogg hittade jag även denna video och det här är ett sånt tillfälle när jag måste hävda veto. Hon är rolig och häftig. Det är humor, och om ni inte förstår det så kan jag bara citera kommentaren på youtube:

• gypsyeyes69 @asheldon7 - If you don't understand that this is a joke, your sense of humor is probably broken. You should get that checked out.

Bra, vi säger så. Lyssna på not a doctor.