what the fuck?

Förutom att fira med versaler på fel ställe tänkte jag kopiera in kommentaren:

"Sonam  ([email protected]) om skeppet igen.:

Förslag: Gör en seriös analys om du vill bli tagen på allvar. Även om all kritik mot SD är befogad, är det där ovetenskapligt, lågt och till och med korkat."

Alltså börjar jag från början. Påstående ett "om du vill bli tagen på allvar". Mitt behov av det var inte särskilt stort då det var en liten fånig textanalys som skulle bevisa att jag behärskade vertyg som läsbarhetsindex och liknande. Det är alltså inte en text som är menad för allmänheten. Om Sonam utan min vetskap har läst den texten är det bara att beklaga.

Påstående två "även om all kritik mot SD är befogad". Min text var inte en kritik mot SD. Oavsett vad jag i övrigt känner inför det partiet var slutsatsen i min textanalys att SD hade en bättre mottagaranpassning än KD. Med bättre menar jag om en väljer att förutsätta att alla som är röstberättigade inte behärskar ett relativt "svårt" språk.

Sista påståendet "ovetenskapligt, lågt och till och med korkat". Öhm, ovetenskapligt vet jag inte riktigt hur jag ska bemöta då användandet av de brukstextanalytiska metoderna var helt okej. Hade det varit en masteruppsats i sociologi hade det varit okej att ha invändningar. Lågt? inte lika lågt som öh vahettere. Korkat tycker jag inte alls att det är, tvärtom anser jag att det är smart att kunna avgöra hur mycket energi som krävs för en uppgift och inte överdriva det.

När jag skrev texten och blogginlägget var jag inte så nöjd men nu har jag fått hjälp att inse att jag borde vara jävligt nöjd. Heja mig!

Istället fick jag magsjuka. Ord kan inte beskriva hur missnöjd jag är. Det enda som tröstar är att jag förmodligen kommer vara obrukbar resten av veckan. Jobbet nekade mig semester på fredag av den anledningen att de inte har några fungerande rutiner för semesteransökningar. De ska nämligen lämnas in vi ett lönesystem på internet som inte fungerar. Jag påpekade detta i början av året, eller om det var innan jul? Ingen har dock gjorts för att hitta en okej lösning. Kul i jul. Så jag får inte vara ledig på fredag och på så vis är det ju okej att vara sjuk. Men själva sjukdomen är vidrig. Det värsta är att jag är så otroligt hungrig men inte kan äta. Jag blir tokig.


Har börjat skissa på ett inlägg om varför jag personligen tycker att äktenskapet som institution är dåligt.
 

Är iaf tillräckligt pigg för att ligga i sängen och se flight of the conchords. Framsteg.

Jag deppar så smått ihop av nymoralismens framfart gällande sexualmoral. Jag tror på att ha god moral. Men att ha en sexualmoral som skiljer sig från den övriga gör mig lite beklämd. När dess enda syfte är att kontrollera människors sexualitet blir det jättedeppigt. Ovanstående bild kan inte tas ur sitt sammanhang. Det finns ett gäng föreställningar i samhället om sex som påståendet måste ses i ljuset av. Just nu har det kommit en postviktoriansk trend bland kvinnor. Det som avspeglas i kändisvärlden är uttalanden om att ha mycket sex inte är bra, lady gaga (fritt från mitt huvud och citerat metro, ta det med en klackspark), kvinnor som går ut med att de lever i celibat alt. fortfarande är oskulder och spar sig till äktenskapet. (Hör jag frågan om jag tror på sex innan äktenskapet vill jag helst vända på frågan och säga att jag inte tror på äktenskap efter sexet. Inte innan heller, äktenskapet som institution provocerar mig personligen jävligt mycket.)
Nåväl, ungas sexualitet. På bilden är inte en ung kvinna utan en ung man, hur ska vi då tolka det? Är det så att det är troligare att en ung man förväntas ligga runt? Jag har personligen svårt att föreställa mig samma kampanj med en ung tjej. Jag önskar att det gick, men förmodar att få tjejer utöver Johanna Sjödin skulle våga/vilja/klara av att bli förknippad med sex offentligt. Killen på bilden ser glad och nöjd ut, inte orolig för klamydia. Vem är han och vad ska han utstråla? Är han bara en inslängd person som ska få reklamen att se lite roligare ut? Jag tror tyvärr inte på såna sammanträffanden. Han borde symbolisera personen som har legat för mycket, han kanske har träningsvärk eller oroar sig för HIV? Mycket är otydligt i kopplingen bild och text.

På tunnelbanan berättade jag för Jenny hur arg jag är på stockholms stads nya kampanj. Jag hytte till och med med näven åt en reklam för socialnämden eller gud vet vad. Två gånger gjorde jag det. Jenny påpekade nyktert att jag kanske skulle rikta mig ilska lite mer specifikt, att stockholms stad kanske inte är ett bra mål. Alltså måste jag ta reda på vilket pucko som hittat på ovanstående reklam. Jag tror inte umo har med saken att göra, de är ju super! umo.se rekommenderas varmt för alla åldrar.

Nu till sakfrågan: Kan man ligga för mycket? Det här en en fråga som vi från RFSU försöker väcka hos ungdomarna när vi är ute och informerar i skolorna. Kan man ha för mycket eller för lite sex? Hur ser egentligen förväntningarna ut? Killen på bilden ser som sagt nöjd ut.
När har man alltså legat för mycket? Är det när man har sex med sin flickvän eller pojkvän mer än 3 ggr dagligen? Eller är det när man får skavsår? Eller är det när man inte hinner gå till jobbet? Vill ungdomsmottagningarna i stockholmsstad verkligen hjälpa kidsen med de här problemen? Jag tror i bakhuvudet att de inte är intresserad att diskutera normer om hur ofta man ska ha sex, eller ge tips mot skavsår. Jag tror att de tillhandahåller ett klamydiatest (inga andra tester utan gnäll och tveksamheter vad jag förstår).

ELLER är det så att ett oskyddat sexuellt möte kan ge klamydia? Är då ett knull på en livstid att ligga för mycket? Finns det en siffra på när man har legat för mycket? Med 23 personer? När man legat i 50 timmar sammanlagt? När det inte längre känns bra? Självklart ska man inte ha sex mot sin vilja, känns det inte bra så är det inte bra. Men att tala om "för mycket sex" som ett absolut värde implicerar att det är mängden som är problemet, inte om det är skönt, ömsesidigt eller Säkert sex.

Jag vill be alla som tycker jag är en ordvrängare att dra åt helvete, för det här är viktiga grejer. Man ska säga vad man menar och inte något annat. Det kan bli stora problem annars. I det här fallet skambeläggare man sexualiteten, något som redan finns kraftigt hos många, även unga.

Alltid kommer det väl något som retar mig tillräckligt mycket för att jag ska behöva skriva om det. Skönt att man kan lita på verkligheten, livet och samhället. Även på första maj! Jag älskar första maj och för en halvtimme sen låg jag och post-jobb-sov trött som ett djur och bestämde mig för att inte festa ikväll. "Jag ska ju ändå jobba imorgon dessutom" sa de onda rösterna i mitt huvud. Så sa de även på åttonde mars och den gången lyssnade jag. Idag vägrar jag. Om jag så somnar sittande eller stående så ska jag ut. För att hjälpa mitt påpiggnande har jag fått en proteindrink, ett bra besked och rosenrottabletter. Jag hoppas att det funkar. Tjo!

Det svenska språkets oförmåga att uttrycka nyanserad kärlek gör mig illa till mods. Den här gången vill jag behandla bristen på ett svenskt "to have a crush on someone". I engelskan finns en distinkt (språklig) skillnad mellan love och crush (nu pratar jag givetvis inte om crushporr utan ovanstående) men i svenskan är alla begrepp vi trasslar in oss i sprungna ur samma sak. Kärlek och Älska. Det är allt vi har att välja på. Någon är förälskad eller kär, vilket ska antyda att en inte nödvändigtvis Älskar objektet för dess beundran. Men om förälskad ändå innehåller Älska hur ska vi kunna bortse från det? Hur ska vi kunna uttala det om busschauffören? Jag vill slåss för människors rätt att ha känslor för busschauffören. Här kommer alltså mitt bidrag: (med en viss hjälp av Norge) Betuttad! Det är allt jag kan uppbåda. Betuttad kan man tamejfan vara i busschauffören! Problemet att det är fnissigt att prata om tuttar kan jag dock inte avhjälpa.

edit: "to be in love" och "to love someone" måste väl ändå vara motsvarigheter till att vara kär och att älska någon? Vavava?

Började ladda upp lite bilder på fb men insåg snart att jag hade alldeles för många fina bilder på släkten, speciellt min mormor som måste upp. Here goes:






Jag känner en obeskrivlig kärlek för min mormor! Hon är dessutom väldigt lik min mor och moster, som jag i min tur liknar så jag förmodar att jag kommer likna min kära mormor om några år. Jag trivs med tanken.

I skrivande stund letar jag biljetter till Leonard Cohen, Bounce(haha, lycka till med den då!) och Magic numbers + The ark. Jag har just insett att jag måste förlika mig med att biljetter kostar över femhundra istället för under två hundra som det var på min tid. Jag minns så väl kalas med Winnerbäck, bob hund och ... eh. Fan, det var ett band till. Det kostade typ 120 spänn eller något och var så översponsrat att man fick godis och prylar och slushies i varje hörn av området. Tur är att jag är vuxen och har lön ibland så jag faktiskt kan lyssna på musik fortfarande. Det får vara värt det. Jag <3 Cohen. Ja, till exempel. Senaste konserten i Sverige lär varit så magiskt att den förmodligen inte går att överträffa men ändå. Ska jag?

 

Det är slut på känslor och energi så jag bjuder på ett litet Lol:

rolig människa bloggar om MIKAEL MED SVÄRDET
Jag hjärta enhet!

En känd klädfirma har på sin webshop olika kategorier för damjeans. Här kommer de i ordningen de är skrivna på hemsidan:

bootcut leg
skinny leg
regular fit
boyfriend fit

Alltså, på riktigt?
Vill någon reda ut begreppen för mig?
Vilken storlek och passform har en pojkvän nu för tiden?

Nu håller min hals på att döda mig litegrann. Det är tjatigt, jag vet, men så är det.
Var tvungen att ta sovmorgon idag. Skulle åkt till kansliet och hämtat kondomer och material.  

Räknar dagarna tills jag ska säga upp mig och betackar mig kommentarer om att det är dumt. Jag tycker nämligen att det är bra för att inte säga absolut nödvändigt. Dock är jag ännu mer rädd och nervös för att gå till jobbet efter att jag lämnat in mitt entledigande. Det känns som att jag sviker så många, som i själva verket inte bryr sig nämnvärt om jag är där eller inte. Jag borde med andra ord dra ned lite på skuldkänslorna i dessa fall. Helt ovidkommande faktiskt, jag ska skärpa mig. Jag har ju redan varit borta så länge att ingen kommer ihåg mig.



Åh en annan sak jag måste skriva om är Grannen. Vi har en ganska ny granne, förvisso i porten brevid men Granne är det ändå. Miljoner olika indikationer har påvisat att Grannen är en av mina favoriter. Grannen är så kallad kändis och häftig, smart, begåvad och ashet. Peter hävdar att det minsann inte kan vara samma, som om kändisar inte bor i visättra. Skärpning säger jag, och funderar på hur vi ska bli kompisar.

Varför är jag såhär oförutseende varje år? tre dagar innan alla skolansökningar ska in börjar jag maila referenser, tjata på lönekontoret om arbetsintyg (utan framgång kan tilläggas), kopiera papper och skriva personligt brev. Sitter just nu på ams och ser om jag kommer få några jobb. Jag hoppas stenhårt på LiAn om jag går KY-utbildning. Den skrämmande upptäckten på ams är att jag inte kommer få jobb utan körkort. Skit också! Jag har alltså ungefär 2½år på mig vilket kan låta länge men jag har inte övningskört och är inte särskilt motiverad. Detta kommer ta sin tid. Eller så går det att få jobb utan körtkort om man bor i stockholm. Åh, vad tråkig jag är just nu, kan inte tänka på annat än jobb och skola.



Har spenderat kvällen med min ömma moder. Promenerat på söder och ätit middag och pratat om varför samhället är hemskt. Idag: Vårdcentralen, imorgon det samma. Funderar på att försöka ta mig förbi jobbet om jag kan stämma möte med någon. Det tar emot, ska jag säga. Men det ska bli skönt att få en dygnsrymt och känna mig välfungerande (?). Men jag känner en viss skepcis.

Imorgon opponering på slutuppgiften i Svenska A. Jag funderade på att öva in hela Historien ska frikänna mig och ställa mig och predika. Undrar hur fort Jenny hade hindrat mig. Jag orkar inte försvara min text, även om det heter så. Det är väl bara ta det som det kommer. Personen jag ska oponera på skrev den kortaste texten i klassen. Välstrukturerad är den också. Win!



Och det där som har fått mig att känna mig sjukt trängd kom just tillbaka. Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det. Min första tanke är såklart "måste jag?". Det känns inte helt rättvist utan mer over and over.

I vanlig ordning när jag har mycket skola kommer jag förmodligen komma på tusen saker jag behöver avhandla i bloggen. Men det är okej, jag har liksom vant mig vid det förfarandet. Ska ta en kort promenad och en kaffe i solen inna nag fortsätter. Koffein och syre behöver man faktiskt.



Här är en helt vanlig dag för länge sen. Jag vill vara ledig och åka tåg. Gud vad vi ska åka tåg i sommar. Det ni!
Bild stulen av peter men jag tror ändå det är jag som har tagit den. Alltså stal jag bara tillbaka den.

ps. Sömnproblemen är borta. Så jävla skönt! ds.

men ÄGD är det enda ordet som passar in här. Jag bara myser.

Jag lyckas faktiskt skriva och läsa det där som jag missat i skolan när min härna var på semester. Dock, ju mer välfungerande jag blir desto sämre samvete får jag för att jag inte är på jobbet. Fick just ett sms om jag kunde jobba på kontoret imorgon. Jag vet att listan över saker jag hellre gör är så lång att den går upp till kiruna om man börjar i flemingeberg. Ändå får jag dåligt samvete över att någon annan sitter i skiten aka. det sjunkande skeppet. Varför har jag begåvats med konstant dåligt samvete? Tröttsamt.


Textanalysen är iaf en jämförelse av SD och KD. Lite för att partiledarna är så lika och lite för att de har lite olika tänkta väljare. Min tes stämde då SD knappt kom över barnbok i Lixtal medan KD predikar sig fram genom tillvaron. Dock är det världens mest ovetenskapliga analys på två utvalda stycken som är ca 500 tecken men det bjuder jag på. Gissar att min opponent kommer himla med ögonen upprepade gånger.  

Dagens upptäckt är ovanståendet. Just när jag tyckte att jag började bli normal igen springer jag på en bekant och hoppar till och skriker och vet inte alls var jag ska ta vägen. Jag blev väl bara överraskad men ändå.

Skolansökningarna ja... Väntar på intyg från minst två håll innan jag kan skicka in det. Dock borde jag skriva klart mitt personliga brev. Opersonliga brev borde det heta, personliga brev är väl kärleksbrev och liknande? Brevväxlingar kanske. Alltså en envägskommunikation känns inte som att den har förutsättningar att bli så personlig.


Dock sitter jag med min "akademiska text"uppgift nu. Vi ska alltså bara skriva ihop det sista på våra texter, då vi tidigare haft i läxa att formulera inledning, syfte och frågeställning, samt gjort själva textanalysen. Inget av detta har jag gjort, inte heller läst all kurslitteratur jag behöver för att kunna göra analysen. Imorgon blir det kaffe kan jag säga! I bästa fall ska jag träffa far också. Kaffe är brain fuel! Tänk vad fantastiskt att någon uppfann det.

Jag känner mig ofta äldre än jag är, men lika ofta yngre. Tanten i mig kommer fram när jag kommer på mig själv med att undra när alla slutade bära byxor. Allvar alltså, till och med på friskis och svettis har folk nylonstrumpor på sig men har glömt både byxor och kjol. Minst sagt chockerande för mina stackars ögon. Eller nä, jag blir inte chockerad men likväl konfunderad.

I gymnasiet läste jag etik och livsfrågor. Det var ett underbart ämne med en mycket rar och välment lärare, som för övrigt gått i samma klass som Ulf Ekman. En dag tog han med oss till ett krematorium och så fick vi se människor som brann. Det var en konstig upplevelse, men inte det jag tänkt skriva om.
Vid ett annat lektionstillfälle fick vi besök av Mansjouren. Tada! Mansjouren! Mansjouren representerades av en snubbe i medelåldern som citerade John Gray i princip ordagrannt. Han började med att framhäva att till skillnad från (de elaka uteslutande och odemokratiska, min anm.) kvinnojourerna så var de i första hand en människojour. Alla är välkomna till mansjouren! Så nobelt. Han passade på att ta avstånd från någon lokalavdelning av mansjoren i Norrland där de hade klippt in kvinnoansikten på kossor. Nu när jag skriver det önskar jag innerligt att jag fått se det i verkligheten då jag inte tror gemene man var så haj på photoshop, när detta utspelade sig på sent nittiotal. Företeelsen får mig också att vilja citera Stefan sundström:
"Han kallade frun för en kossa, nu är det tomt i hennes bås
Nu står han och gråter så det skär sig i hans microvärmda sås"
Att kvinnor är kossor (eller tvärtom?) verkade dock inte ha fått lika ödesdigra konsekvenser som det likartade uttalandet "män är djur", men det är en annan historia. Den mansjouren som klippt och klistrat så flinkt på sin hemsida fick nog i förtsättningen bekosta sina egna misogyna utsvävningar, slutet gott allting gott.
Tillbaka till lektionen med mansjouren. Bland andra övningar fick vi göra värderingsövningen "Heta stolen". I efterhand är sånt otroligt intressant för mig då jag jobbar med dessa när jag är ute i skolor med RFSU. Påståendet "det är viktigt att min familj tycker om min partner" genererade väldigt få medhållminns jag, själv satt jag stadigt på min stol. C. som var punkare och gick kultur och som precis som jag var medlem i blandbandsföreningen var en av de få som flyttade sig dvs. höll med.
"Ja, alltså har man ett kortare förhållande, typ något år spelar det ju ingen roll. Men är det allvar vill man ju att de ska funka ihop" säger hon som om det var det mest självklara i världen. (Eller inte nödändigtvis den ordföljden, men det är så jag minns det.) Där satt jag sjutton år gammal ett antal veckor in i mitt första förhållande med hakan nere vid knäna. Jag minns det som att jag blev helt stum, förmodligen för att jag satte hela förhållandebegreppet i halsen. En person i min ålder tyckte att ett år var ett kort förhållande. Jag måste varit paff i flera veckor efteråt och tänker uppenbarligen på det än idag. Mina långa förhållanden var väldigt länge runt 6 månader. Jag har uppriktigt funderat på om det är så länge man kan vara ihop utan att lära känna varandra. Men det är klart att sånt är individuellt och kanske är det är så lång tid det tagit mig att utveckla paniken. Förr.
Det här skriver jag bara för att ha det sagt (och eftersom ingenting försvinner från internet, vilket bättre forum finns det?) För över tre år sedan flyttade jag ihop med Peter. Det är förmodligen ett av mitt livs bästa beslut. Om allt blir galet eller himlen rasar ned imorgon så vill jag ha det sagt. Over and out.

 

Har läst ut boken, liggandes i badkaret. Det var härligt, och allt känns bra bortsett från den enorma flod av snor som jag producerar. Jag börjar smått misstänka att jag är allergisk emot min mors lägenhet, men det får jag väl leva med. Vi har pratat klassbakgrund och analyserat släkten och våra uppväxtmiljöer och så vidare. Tittat på bingolotto och hatat lotta engberg tillsammans. Vi har så himla mycket gemensamt, det är skönt.

Jag skulle aldrig ha läst den där bipacksedeln. Nu har jag haft supersömnproblem i natt igen. Första gången tänkte jag inte på det så mycket men nu är det ju ett mönster! Vaknade och skrev en text om hur det var förut. Började i helt fel ände och hamnade någon annanstans. Det är det bästa med att skriva, men ändå tar jag inte tag i skoltexten som jag missade när jag var borta...ehm, tre veckor? En hel kurs i princip. Kom sista gången och kläckte ur mig "Ja, jag är här... jag vill ju se vad jag missar" och stina skrattade sitt härliga skratt. Jag gillar mina kursare, det är skönt. Annars vet jag ju inte var jag har människor i mitt liv just nu.

 

Här modebloggposar jag och min mamma, liggandes ner. Misstänker att jag tog bilden när vi var på semester i Norge för hundra år sedan. I sommar blir det nog de svenska fjällen, heja! Jag har fortfarande inte orkat fixa fotoserien på mig och mor som jag så länge tänkt ta.

Här har jag dessutom lite mer kött på benen (även om benen inte är särskilt synliga). Vilket är projektet just nu. Hade inte min kropp varit så handikappad hade jag ju kunnat träna lite intensivare. Har seriöst tappat en massa vikt när jag mått dåligt som ska tillbaka med råge. Basta! Fast muskler har ju varit projektet länge för att kunna ha någon användning av min kropp, typ jobba och liknande utan svåra ryggsmärtor.

Har rotat efter skolintyg, betyg, arbetsintyg och liknande i mina gömmor hemma hos mor. Nu är det sista rycket på skolansökningarna. Har bara sökt skolor i stockholm samt insett att jag har 40 veckors csn på folkhögskola kvar... gulp! Men det löser sig alltid, vet ni det? Det löser sig. Ska ut till värmdö på öppet hus och kika på skolan, men jag tror att jag älskar den.

Näe, vet ni vad! Nu ska jag och mor ut i snön. Aprilväder, heter det visst.

mamma: Åh, har jag berättat om min undelat?
jag: Näe, vad var det med den?
m: Åh, det var så hemskt egentligen...
j: Men berätta inte då, kan vi inte någon gång umgås utan att du berättar hemskheter?!
m: ja... men det har ett lyckligt slut!
j: men berätta då.
varpå mamma berättar om hur undelatstackaren var ensam några dagar och fastnar i en läskig krok som av någon anledning fanns i buren och blev helt inflammerad i halsen
j: så du hakade du av den?
m: ja, jag fick göra det
j: och det läkte?
m: mjo.. det gjorde det nog.

HALLÅ? bräcklig individ här, ändå får jag alltid höra om djur som skadar sig och människor som dör eller är döende och hur eländigt livet är. Nu ska jag överanvända cuteoverlod och försöka få bort bilden av den stackars undelaten som sitter fast helt ensam hemma.