what the fuck?

Sen jag var tonåring har jag tyckt att ett viktigt samhälleligt ansvar vi har som (friska) medborgare är att ge blod. Man förlorar inget på det och någon annan har ett helt liv att vinna. Sjukt viktigt, med andra ord. Jag har också sen jag var tonåring gått och sagt att jag ska ge blod när jag blir myndig (trots min grava skräck för nålar och kanyler).
När jag blev myndig fick jag körtelfeber i nästan ett år, fult frisk var alltså uteslutet. När jag senare har försökt har det alltid varit något larv som tex. en ny piercing (infektionsrisk) eller nyligen utlandsvistelse som kommit emellan. Men jag har varit på blodcentralen och läst igenom alla Do's and don'ts. Det är platser i centralamerika och bögar och annat de betackar sig för, det vet jag och det har jag fått haltande förklaringar till. Men när jag imorse läste i DN att jag inte får ge blod (någonsin!) pga. att jag haft sex med en man som haft sex med en man satte jag ingefäratéet i halsen. Om  det här så var tio år och tusen HIV-test senare är inte mitt blod önskvärt. Att de inte kan se att vissa människor är mer utsatta än andra? Och att det aldrig talas om oskyddat sex utan bara sex som en absolut faktor. Det finns bara en sorts sex och sen vägrar man göra en annan riskbedömning än att aidsepedimin på 80talet härjade främst hos bögar. Det här sättet att tänka blir en ytterligare stigmatisering, för en redan utsatt grupp. Dessutom kommer det knappast göra gott för blodbristen som jämt och ständigt utropas.

Det läskiga är att jag nästan inte vågar skriva det här. Jag vill ju för allt i världen inte att någon ska på aids och spetälska och pesten bara för att sjukvården ska vara politiskt korrekt. Jag är lika auktoritetstroende som många andra och vill tro att de som fattar besluten vet bäst. Men om resten av samhället är konservativt och insnöat, varför inte skrapa lite på ytan när det gäller sjukvården också? Vi måste våga ifrågasätta.