what the fuck?

I skrivande stund letar jag biljetter till Leonard Cohen, Bounce(haha, lycka till med den då!) och Magic numbers + The ark. Jag har just insett att jag måste förlika mig med att biljetter kostar över femhundra istället för under två hundra som det var på min tid. Jag minns så väl kalas med Winnerbäck, bob hund och ... eh. Fan, det var ett band till. Det kostade typ 120 spänn eller något och var så översponsrat att man fick godis och prylar och slushies i varje hörn av området. Tur är att jag är vuxen och har lön ibland så jag faktiskt kan lyssna på musik fortfarande. Det får vara värt det. Jag <3 Cohen. Ja, till exempel. Senaste konserten i Sverige lär varit så magiskt att den förmodligen inte går att överträffa men ändå. Ska jag?

I gymnasiet läste jag etik och livsfrågor. Det var ett underbart ämne med en mycket rar och välment lärare, som för övrigt gått i samma klass som Ulf Ekman. En dag tog han med oss till ett krematorium och så fick vi se människor som brann. Det var en konstig upplevelse, men inte det jag tänkt skriva om.
Vid ett annat lektionstillfälle fick vi besök av Mansjouren. Tada! Mansjouren! Mansjouren representerades av en snubbe i medelåldern som citerade John Gray i princip ordagrannt. Han började med att framhäva att till skillnad från (de elaka uteslutande och odemokratiska, min anm.) kvinnojourerna så var de i första hand en människojour. Alla är välkomna till mansjouren! Så nobelt. Han passade på att ta avstånd från någon lokalavdelning av mansjoren i Norrland där de hade klippt in kvinnoansikten på kossor. Nu när jag skriver det önskar jag innerligt att jag fått se det i verkligheten då jag inte tror gemene man var så haj på photoshop, när detta utspelade sig på sent nittiotal. Företeelsen får mig också att vilja citera Stefan sundström:
"Han kallade frun för en kossa, nu är det tomt i hennes bås
Nu står han och gråter så det skär sig i hans microvärmda sås"
Att kvinnor är kossor (eller tvärtom?) verkade dock inte ha fått lika ödesdigra konsekvenser som det likartade uttalandet "män är djur", men det är en annan historia. Den mansjouren som klippt och klistrat så flinkt på sin hemsida fick nog i förtsättningen bekosta sina egna misogyna utsvävningar, slutet gott allting gott.
Tillbaka till lektionen med mansjouren. Bland andra övningar fick vi göra värderingsövningen "Heta stolen". I efterhand är sånt otroligt intressant för mig då jag jobbar med dessa när jag är ute i skolor med RFSU. Påståendet "det är viktigt att min familj tycker om min partner" genererade väldigt få medhållminns jag, själv satt jag stadigt på min stol. C. som var punkare och gick kultur och som precis som jag var medlem i blandbandsföreningen var en av de få som flyttade sig dvs. höll med.
"Ja, alltså har man ett kortare förhållande, typ något år spelar det ju ingen roll. Men är det allvar vill man ju att de ska funka ihop" säger hon som om det var det mest självklara i världen. (Eller inte nödändigtvis den ordföljden, men det är så jag minns det.) Där satt jag sjutton år gammal ett antal veckor in i mitt första förhållande med hakan nere vid knäna. Jag minns det som att jag blev helt stum, förmodligen för att jag satte hela förhållandebegreppet i halsen. En person i min ålder tyckte att ett år var ett kort förhållande. Jag måste varit paff i flera veckor efteråt och tänker uppenbarligen på det än idag. Mina långa förhållanden var väldigt länge runt 6 månader. Jag har uppriktigt funderat på om det är så länge man kan vara ihop utan att lära känna varandra. Men det är klart att sånt är individuellt och kanske är det är så lång tid det tagit mig att utveckla paniken. Förr.
Det här skriver jag bara för att ha det sagt (och eftersom ingenting försvinner från internet, vilket bättre forum finns det?) För över tre år sedan flyttade jag ihop med Peter. Det är förmodligen ett av mitt livs bästa beslut. Om allt blir galet eller himlen rasar ned imorgon så vill jag ha det sagt. Over and out.

Har läst ut boken, liggandes i badkaret. Det var härligt, och allt känns bra bortsett från den enorma flod av snor som jag producerar. Jag börjar smått misstänka att jag är allergisk emot min mors lägenhet, men det får jag väl leva med. Vi har pratat klassbakgrund och analyserat släkten och våra uppväxtmiljöer och så vidare. Tittat på bingolotto och hatat lotta engberg tillsammans. Vi har så himla mycket gemensamt, det är skönt.

Jag skulle aldrig ha läst den där bipacksedeln. Nu har jag haft supersömnproblem i natt igen. Första gången tänkte jag inte på det så mycket men nu är det ju ett mönster! Vaknade och skrev en text om hur det var förut. Började i helt fel ände och hamnade någon annanstans. Det är det bästa med att skriva, men ändå tar jag inte tag i skoltexten som jag missade när jag var borta...ehm, tre veckor? En hel kurs i princip. Kom sista gången och kläckte ur mig "Ja, jag är här... jag vill ju se vad jag missar" och stina skrattade sitt härliga skratt. Jag gillar mina kursare, det är skönt. Annars vet jag ju inte var jag har människor i mitt liv just nu.

Här modebloggposar jag och min mamma, liggandes ner. Misstänker att jag tog bilden när vi var på semester i Norge för hundra år sedan. I sommar blir det nog de svenska fjällen, heja! Jag har fortfarande inte orkat fixa fotoserien på mig och mor som jag så länge tänkt ta.

Måste också få finnas. Då vet man att de bra är bra. Men det är ett himla slöseri med finväder en sån här dag.


Man får ha de bra dagarna i åtanke så blir det lite lättare.