and if the ground's not cold
Räddare i nöden en sån här dag är pixies, karln och insikten att det är fredag imorgon. Jag är så att säga inte så tolerant just nu, och mitt jobb särskilt tålamodsprövande. Ibland tröstar jag mig med hur fantastisk jag är då inte så många skulle orka med mitt jobb. Fast ibland tänker jag på mina kollegor, de ganska lätträknade jag verkligen beundrar, och önskade att jag vore mer from och mysig och såg varje arbetsdag som en välsignelse.
Jag drömde att jag skällde ut min kollega efter noter i natt. Peter påpekade att jag hade legat och fnissat i natt. Jag tror jag har drömt bra överlag, men särskilt att få förklara för människan att hon är arrogant och inte alls särskilt snäll gjorde mig så lycklig. Så nu har jag fått utlopp för det!!!1 härligt.
Sen vaknade jag av ett pipande från en febertermometer. trettisju&fem, mummlade Peter och jag vaknade till och påpekade att man ska lägga på tre tiondelar. När jag insåg att han verkligen var sjuk och skulle få vara hemma och spela tv-spel med regnet mot rutorna (den delen är lögn, jag fattade inte att det regnade innan jag kom ut i regnet utan jacka...) blev jag jätteavundsjuk och insisterade på att jag också skulle ta tempen. 36.6 hade jag. jävla skit, det var säkert för att jag var för trött för att stänga munnen ordentligt.
Satt och läste jennys blogg nyss trots att den heter "en blogg om barn, bristningar, rolf lassgård och sexuell frustration" (fritt tolkat med dåligt minne). Hon skrev om den "klassiska" grejen att skicka fel sms till någon med flit. Jag tänkte efter och lyckades för allt i världen inte komma på någon gång. Bara att jag alltid skickar fel till någon jag verkligen verkligen inte vill skicka fel till. Igår skickade jag ett ganska underhållande fel dock. det stod "urinvägsinfektion" och inget mer. Jag skulle nog tyckt det var lite kryptiskt om jag fick det.
På tal om barn var det stora samtalsämnet på jobbet igår bland 20~tjejerna vad tusan man ska med barn till. Ganska skojsam diskussion och på väg till tuben diskuterade jag och peter detta med vår kollega. Ja, om man ska ha dem i burar eller koppel och dyl. Så frågar kollega i all välvilja "Vill ni ha barn?" (vilket i sig är en obehagligt ställd fråga som om vi skulle ta ställning till att avla barn tillsammans efter att ha hängt mindre än ett halvår. Fast det kanske är att kräva lite för mycket att säga "vill någon av er ha barn") Hursom helst sa båda "näe". Här hade vi kunnat gå och handla paprika och kokosmjölk och åkt till skarpnäck utan att min hjärna skulle bli alltför brydd, men istället säger kollegan "aldrig?" varpå Peter hastigt svarar "JO! .. eller alltså jag vill det. nog." Vilket är ett ganska normalt och inte så skrämmande påstående. Men sen blev det liksom tyst. Som att vi satt i Dr Phils soffa och jag skulle ge respons på det. Så jag mummlade lite. Senare funderade jag på alla dåliga filmer jag sett när människor gör slut för att de inte har samma mål i livet. Jag har inga ambisioner att klämma ut en unge som det känns idag. Klart folk ändrar sig, men hur lång tid har man på sig liksom? Det är inte så att jag tror mig behöva komma på ett svar inom ett år. Jag har inga garantier för att vi är tillsammans om ett tag, men jag vågar för allt i världen inte tänka mig något alternativ. Jag vill inte ge upp det bästa som hänt mig därför skulle mina funderingar om framtiden förhoppningsvis innefatta en vän med eventuella barnfunderingar. Och det måste väl gå bra?
Inte det att det här något stort ångestmoment, men jag var lite fundersam ett tag. Jag vet att det inte är något jag behöver ta ställning till nu men ändå. que sera sera.
