minsta gemensamma nämnare
Åh vad trött en kan bli på ovanstående fenomen! för att sammanfatta vad jag menar är det ständigt återkommande samtalsämnen med samma person trots att ingen är intresserad av det. gärna en helt ointressant person som varken A eller B känner särskilt bra, men ändå kommer på tal varje gång man ses på jobbet eller i tunnelbanan för det är det enda en vet om varandra...
"jaha, har du pratat något mer bertil? är det bra med honom eller?" kan det låta. inget fel med det egentligen men troligtvis kommer samma sak upp nästa vecka trots att ingen inblandad har träffat bertil eller kanske ens gillar bertil. för dem kan bertil mycket väl vara död. ändå är han allt som håller liv i konversationen.
svaret på ovanstående blev "Ja, alltså jag hörde att han hade fått en ny lägenhet" "jaha vad roligt."
sen vecka efter vecka ställs samma dumma frågor och ingen har ett svar. varför kan inte svenskar hålla sig till att prata väder? eller kanske våga fråga varandra vad vi ville bli när vi var barn eller var som får det att pirra i magen? varför så många ord för så lite sagt?
(som brasklapp kan jag säga att jag visst ycker det är intressant att bli uppdaterad om vännen som flyttat för att plugga i lund eller prata om jobbet eller ponnis eller det som nu knyter mig samman till en annan människa. men när det blir repliker som en utfyllnad föredrar jag "Tänk vilket väder vi har." det duger.)
jaha, och såklart måste jag säga att det var speciellt igår. ett tag i alkoholens dimma ville jag känna som att vi visst skulle kunna bli någon slags demi moore och aston kutcher & tom cruise eller vad han heter och allt skulle vara som i en pripps blåreklam. Ja alltså ingenting är omöjligt, det vill jag understryka. Allt känns bättre efter igår iaf.
ps. det var trevligt att bli full, måste jag göra oftare. ds.
"jaha, har du pratat något mer bertil? är det bra med honom eller?" kan det låta. inget fel med det egentligen men troligtvis kommer samma sak upp nästa vecka trots att ingen inblandad har träffat bertil eller kanske ens gillar bertil. för dem kan bertil mycket väl vara död. ändå är han allt som håller liv i konversationen.
svaret på ovanstående blev "Ja, alltså jag hörde att han hade fått en ny lägenhet" "jaha vad roligt."
sen vecka efter vecka ställs samma dumma frågor och ingen har ett svar. varför kan inte svenskar hålla sig till att prata väder? eller kanske våga fråga varandra vad vi ville bli när vi var barn eller var som får det att pirra i magen? varför så många ord för så lite sagt?
(som brasklapp kan jag säga att jag visst ycker det är intressant att bli uppdaterad om vännen som flyttat för att plugga i lund eller prata om jobbet eller ponnis eller det som nu knyter mig samman till en annan människa. men när det blir repliker som en utfyllnad föredrar jag "Tänk vilket väder vi har." det duger.)
jaha, och såklart måste jag säga att det var speciellt igår. ett tag i alkoholens dimma ville jag känna som att vi visst skulle kunna bli någon slags demi moore och aston kutcher & tom cruise eller vad han heter och allt skulle vara som i en pripps blåreklam. Ja alltså ingenting är omöjligt, det vill jag understryka. Allt känns bättre efter igår iaf.
ps. det var trevligt att bli full, måste jag göra oftare. ds.
Kommentarer
Trackback
