what the fuck?

Igår sydde jag en klänning. Det var roligt, fast jag fick sprätta två gånger så tredje gången jag gjorde fel sket jag i att rätta till den. Sen hade jag på mig den på kvarnen. Man kan tycka att måndagkvällar borde ha annat än kvarnen att bjuda på men har man långväga besök får man ta seden i farstun. Först var vi iofs på ÖK vilket var mysigt på riktigt, och jag gick hem tidigt i den regniga sommarkvällen. Mycket dramatiskt.


Ja, alltså ska jag berätta om Annika (Annika heter egentligen något annat, namnet är fingerat).
I helgen var jag ute och åkte inlines en sväng, vilket var sjukt kul. Har vart så dåligt väder + festival och annat som kommit emellan på sistone. Jag älskar ju mina inlines.
När jag är 50 meter hemifrån ser jag en liten farbror (nu snackar vi liten alltså) ligga i en buske utanför soprummet med en systemkasse. Stannar till för att kolla läget och just då stannar en annan kvinna upp och frågar hur han har det. Vi får inget liv i honom men jag menar att han andas och funderar en kort stund på att åka hem (daaah? ibland är jag precis så mesig jag inte vill vara. men det går över). Men till sist vaknar den lilla lilla farbrorn. Full och förvirrad men annars vid god vigör. Annika pratar lite med honom  och han förstår inte vad som hänt och vill bara hem. Här tänker jag att jag gör ju ingen direkt nytta och borde jag kanske inte gå? Det är ju oförskämt att stå och stirra men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.
- Va ere där för grabb? sa farbrorn precis. Jag fnissade förtjust och presenterade mig.
Sen skulle han ställa sig upp och det gick inte så bra. Inte ens med hjälp från annnika gick det så bra.
-Vet du, vi får nog hämta någon som är lite starkare än oss, sa hon. Men det funkar ju inte för mig (såklart) utan jag tog av mig strumpr och inlines och baxade på tofflorna och pekade med hela handen (tack, förflyttninhsteknikskurser för allt jag lärt mig) så promenerade vi hem med farbrorn. Jag med inlines i handen och Annika med en jäkla massa packning.

Okej, nu kommer poängen.
Vid ett tillfälle sa Annika "ja men vilken tur att just vi kom förbi". Och jag sa att det var härlig att se att det finns folk som vågar hjälpa sina medmänniskor. Hon svarade något härligt altruistiskt i stil med att man ska vara snäll.
"Men det är ju inte alla som tänker så" sa jag med en framkrypande bitterhet. "Nej men det finns många som bryr sig, det ska man komma ihåg" sa hon.
Hey, det var som en bitchslap. Typ shape up och tro inte att du är bättre än alla andra. Jag ska fan inte lägga mig till med någon cynism. Det är inte jag, har aldrig varit och det klär mig inte. Jag vill inte låta som tanterna på jobbet som pratar om att De är de enda i hela världen som hjälper folk upp när de har ramlat. Gudskelov är det inte så, människor bryr sig. Och ännu än gång, det finns så många människor som skulle plocka upp en ur ett dike om de bara fick chansen.