what the fuck?

I veckan såg jag Claes Borgström prata om jämlikhet och feminism. Moderatorn var alldeles för pigg på att stryka medhårs så det blev mer som en mysig stund med malou von siwers än en reell utfrågning om politiska åsikter och feministiska framtidsvisioner. Jag vet inte om det är torsdagens till synes tandlösa föredrag som fått mig att återigen tänka på att vara kvinna. Eller så är det bara livet.

Jag tänker på att jag inte är ovanlig. Jag är som så himla många andra, med turen/ oturen att vara feminist som den största skillnaden i sättet att uppfatta det. Jag tror att jag väljer att se patriarketet på ett annat sätt än andra kanske gör när jag träffar på det. För träffar på det gör en i tid och otid oavsett om en så önskar.

Kvinnlighet?
Jag var inte mer än tre år när jag lärde mig att rosa är en flickfärg. Min mormor berättar än idag förtjusat om hur mycket jag tyckte om rosa.
Jag var cirkus sex år gammal när jag förstod att jag inte fick leka pojklekar eller sitta med pojkarna på lunchen.
Jag var tio år när jag lärde mig att lesbisk är ett skällsord.
Jag var elva år gammal när min lärare på allvar bad mig tona ned mig och vara mer som en flicka ska vara.
Jag var tov år första gången en välmenande pojke sa åt mig att raka benen. (Jag frågade inte specifikt efter hans åsikt)
Jag var fjorton år gammal när en pojke i min klass förklarade att jag inte är en riktig tjej. Han passade på att använda uttrycket banantjej eftersom han var skejtare och det var tufft. 
Så vad göra med informationen att jag inte är en riktig tjej? Jag tror jag försökte bli henne en stund, men det var varken lätt eller särskilt roligt. Dessutom tänkte jag att problemet kanske bara var att jag inte hade bröst. I samma veva förstod jag att min kropp inte är riktigt min. Det är en sak jag måste dras med men som någon annan bedömmer. Mitt utseende finns först i någon annans ögon men jag kan heller inte välja bort att speglas i någon annans ögon. (även om det är en värdelös och pubertal dumjävel)
Jag var sexton år när jag hamnde på barn- och ungdomspsyk för typiska tjejproblem. Jag var 16 år när jag fick veta att min ångest var könsrelaterad.


För mig är allt så bizarrt när jag ser tillbaka på det. Men så jävla vanligt. Som tårta på grädden har vi också verkligheten som en så kallad vuxen kvinna (och så feministen i mig som inte vill blunda för saker även om det skulle göra livet enklare att leva många gånger.) Det är nämligen som följer: våldtäktsmän, kvinnomisshandlare och übersexister finns inte bara på papper eller i tidningar. De existerar i vardagen även om en väljer bort de värsta fallen och sammanhangen. Ibland kommer de oinbjudna och det kan vara jävligt svårt att komma undan. Jag har direkt och indirekt stött på detta gång på gång. Jag vågar inte räkna hur många jag känner som blivit våldtagna, och då våldtäkter oftast sker i nära relationer är det ju inte otänkbart att det är någon jag träffat. Jag har sett alltför många män utöva en allt för destruktiv makt över allt för många kvinnor. I min närhet! Jag pratar inte längre om löneskillnader i regeringskansliet eller könsstympning i muslimska regimer. Detta här här och nu och lilla rädda jag ska hantera saker och ting. Jag ska ta ställning för jag skulle inte kunna leva med mig själv annars. Ibland gör jag kanske fel, ibland menar jag mer väl än hur det blir men jag kan ärligt säga att jag vägrar låtsas som ingenting.

Jag har stått för vad jag tror på och alldeles för många gånger gått ut som förlorare. Retoriskt är det ju den som vågar yttra ett ord som förknippas med det (Diarré!!! Kolla nu tycker nu att det är jag som är äcklig, fast jag inte har något med det att göra). Jag blir den sura, dumma jäveln som vill bråka medan han vill ju bara vänner och ha lite roligt. Då väljer folk hans lag, tack så mycket.
Som den vidriga intervju (http://www.expressen.se/1.820529) med stureplansprofilen där skribenten spelar extremt mycket på boy next door och gulliga mamman som bjuder på wienerbröd. Man verkligen hör det eka i hennes ord att "inte skulle väl han?". Stackars misförstådda pojke, han är ju som du och jag? Han är som vem som helst, och det är ju det jag önskar att folk vågade se. Vanliga män våldtar.
Men det händer gång på gång, den verkliga förövaren lyckas allt för ofta vara den charmiga boy next door och ingen skulle väl tro något illa om honom?! Jag har mer än en gång förlorat vänner pga. att jag är krånglig, avigt inställd mot boy next door. Oavsett om jag försökt förklara eller inte, och avsett om det är människor jag har en enorm respekt för innan så tycks den manliga gemenskapen väga tyngst. Det gör jävligt ont.
Ofta vägrar människor över huvudtaget att se maktstrukturer. När tuffa killen med status och vänner och minst 5 år äldre än sin tonårstjej är systematiskt otrogen ser inte folk det som ett problem. Inte ens när hon sitter hemma och är gravid med hennes barn ser alla ett problem i det. Det här är inte bara otrohet, det här är maktutövande som fan! Hon har inte möjlighet att bete sig likadant och ha kvar sina vänner. Hon har inte möjlighet att stå upp mot honom och fortfarande ha kvar alla vänner.  Reglerna är inte lika för alla.



Jag kan säga det igen.
Kön är en konspiration.

(Och så vill jag tacka trubaduren för all inspiration jag fått genom åren. Hoppas du dör snart.)