what the fuck?

Grejen är den att jag är sjuk och svag och verkligen inte orkar med allting som händer. Jag skulle så gärna ha någon fast punkt att klamra mig fast vid. Jobbet, hemmet, människorna och hälsan är instabilt så det räcker. Och jag vet inte var jag ska börja. Jag provade med att köpa en anteckningsbok till nya jobbet. Om det går bra där kanske allt känns lite lite bättre och jag kan börja ta itu med saker, väl?

Jag är inte helt oinspirerad på jobbet, snarare motsatsen även om det inte är riktigt rätt tillfälle. Får träffa gotlänskan som jobbade hos oss förut aka. min blivande chef. Jag får träffa nya människor och nog jobba med halvchefen jag har nu. Jag har packat handskar och alcogel och anteckningsbok i min HSB omsorg-ryggsäck (som jag svurit dyrt och heligt att inte använda) och valt kläder. Inte för att det känns viktigt men för att göra ett trovärdigt intryck. Därför valde jag kofta. Kofta är nämligen ett plagg som inger förtroende. Ingen massmördare eller krigsherre skulle ta på sig en kofta. Nej inte då, koftan fullkomligt Skriker "du kan lita på mig" som den gamla svensktoppsfavoriten. Jag satsar i övrigt på "hel och ren" och tänker att det drar nog uppmärksamheten från att mitt hår är lite missfärgat.

Häromdagen hittade jag palmhjärtan på ica. Helt galet, för Lina menar på att hon sökt det i åratal i Sverige och smugglat mängder från brazilien för att tillfredställa detta underliga behov. Sen när jag skulle tipsa henne svara hon att hon redan sett dem. På mitt ica ^^ Så mycket för den räddaren i nöden.

idolbild Lina:


Imorse trodde jag att jag skulle svimma en stund. Jag är dock inte den som svimmar så mycket, fast jag har lågt blodtryck och sånt. Det snurrar ganska ofta men svimma är inte min grej, så jag blev en smula förvånad men låg kvar i sängen och lyssnade på tindersticks.
Sen tvättade jag lite för att se om jag skulle må bättre. Lite fungerade det kanske men inte tillräckligt. Så jag packade ned min tandborste, rena strumpor och sånt man behöver för att överleva någon annanstans än där man kallar hemma. Landade hos mor, här är lugnt och stilla och jag får sova på soffan. Det är skönt, jag kanske kan komma hem när allting är utrett och alla saker är flyttade... Nåväl.

En annan sak är att jag verkligen trodde jag skulle kräkas när jag åkte in till stan. Kollektivtrafiken kan nog vara ett av de minst önskvärda ställen att kräkas på. Speciellt när det är fullt av barn överallt. Hoppas jag inte är sjuk på riktigt, jag KAN KAN KAN inte ringa mig sjuk första dagen. Packade ned tusen olika slags piller innan jag gick hemifrån så på något sätt ska jag klara mig igenom en dag. Så är det bara, fast alla mina helgplaner känns väldigt främmande.

Nu ska jag mot götgatan och träffa mitt ljus i mörkret och dricka apelsinté.
Det är bra, då får jag påminna mig själv om att må lite bra också, det bara måste jag.
Annars kan jag alltid ringa till expressen.