what the fuck?

Fortfarande är Kimya Dawson något utav det absolut bästa som hänt mig på så länge. Det är så mycket glädje och så himla sorgligt. Sen är vetskapen att hon har ett nytt band något som på riktigt höjer min livskvalitet.



Kära bloggen. Jag började på nya jobbet i torsdags. 20 minuter tidigare fick jag gå hemifrån och dessutom var jag tvungen att hinna göra mig i ordning i alla fall så till vida att kläderna satt på åt rätt håll osv. Jag tog på mig en kofta också för säkerhets skull för att verka trevlig och trovärdig.

Hittade kontoret fort, samma gård som en gammal historia bor på, ironiskt nog. Dessutom är det en massa byggarbetare på gården som går runt och är dryga och ivägen. Men det går bra, gör det. Kom inramlande på kontoret en tio minuter innan vi började jobba egentligen. I princip alla var redan där. Sen hade de morgonmöte (!!!!) där de pratade om dagen i normal samtalston(!!!). Jag fick ett schema, en cykelnyckel och försökte få kläm på vad i hela fridens dagar jag skulle göra. Tackade min lyckliga stjärna för hitta.se och skrev ut kartor för glatta livet, hejdå regnskog. När jag väl kom iväg och jobbade var det som oh heaven is a place on earth. Det var förvisso ett högt tempo men inte omöjligt. När jag andra dagen lärt mig hitta lite bättre kring västerbroplan och rålambsvägen kändes det ännu bättre. Det bästa är förutom att alla var snälla och rara är ändå att jag kan känna att jag gör ett bra jobb. Det har jag saknat.

Samtidigt i en annan del av stan kom min gamla chef med ännu fler besked om nedskärningarna och hur sjukt drabbade alla anställda blev. Drama, var nog det som utspelades, skrik, gråt och tandagnisslan. Som en riktigt dysfunktionell familj.
Jag är med andra ord glad att vara långt långt borta från eländet, oavsett vems fel det inte är. För så är det väl alltid när något går helt åt helvete, det är ingens fel. Det var ju ingen som önskade det här eländet? Men just nu vill jag så gärna skylla på kostnadseffektiviteten.

Slutsats: Hur fult jag än blivit runtskickad och nästan fått ändra arbetstider och liknande har det slutat med ett tillfälligt jobb jag älskar med en finfin samordnare och chef likaså. Bra arbetskamrater och så söta tanter att jag vill spara dem i en liten låda. Snälla låt det vara såhär i alla fall ett tag till!!!1 Jag är så lycklig ju.

Gillar nya sambon mer och mer. Mina förväntningar innan var att hon skulle pyssla med blommorna och kunna fläta mitt hår. Än har hon inte flätat det minsta men hon älskar visst krukväxter och är universitetstjej med en knut på huvudet så hon ser ut som lilla my ibland ^^
Har planerat att äta middag och umgås lite ilväll, det blir nog finfint tror jag. Just nu är det fullt av töser som ränner runt här i huset. Mycket liv och rörelse. Helst vill jag att lee ska ta de sista sakerna hon har kvar här så vårt nya liv kan börja.

Okej, en sak som jag inte hanterar helt bra. Varför ska folks flickvänner jämföras med mig? Inte jämföras som tävlas men när min kusin eller min pojkväns närmsta vän förklarar "hon är lite som du" känns något fundamentalt fel. Och det är ett frekvent förekommande fenomen bland folk som inte skulle vara ihop med mig. Kan inte folk lära sig några adjektiv och inte blanda in mig i sitt samliv. DET FÖRVIRRAR MIG OKEJ????

Livet leker annars, leker i tell you!