what the fuck?

Där jag bor är det en rosa fondvägg. Den är jättefin och precis vid sängen. Här om dagen såg jag mystiska prickar där den vita tapeten stack fram, varpå jag frågade Peter som sover närmst väggen om de alltid varit där. Han svarar något kryptiskt om att han fastnar med fötterna. Eh? När jag frågar om han menar med tånaglarna kommer det fram att han använder väggen som kläsbräda och ligger och kloar konstant. Till saken hör förstås att mannen i fråga inte är ett stort fan av att klippa tånaglarna mer än till jul och midsommar.

Livet leker, var med frasse idag. Han såg en hund som han ville kramas med. Jag väntade bara på att han skulle börja vifta på svansen. Han är nog lite hund innerst inne, det är rart.

Jag: Lägger du min nytvättade tröja på golvet?
Peter: Var ska jag annars lägga den?
toché!

Ang. skolan ska vi se boys don't cry imorgon vilket är sjukt ovärt. Jag kommer bara gråta så jag inte kan andas. Gråta är egentligen inte jobbigt men folk blir så konstiga. Känsloyttringar är överlag inte något människor är vana att hantera, upplever jag. Alltså tänker jag att gråta är ok, men kanske inte jämt? Dessutom finns det på listan med saker som kissa, ha existensiella kriser och klippa tånaglarna, något man föreslagsvis gör själv. Eller i väl valt sällskap. Eller med vem som helst på fyllan (räkna bort tånaglarna här, annars blir det för konstigt). Äh, jag vet inte. Men jag ska gå imorgon i alla fall.