what the fuck?

Magic numbers i lördags var bra. Och långt. Jag tror jag gillar att ha som tradition att se dem kring jul. Nu kanske Romeo bara flörtade men om man får tro honom så planerar de att för alltid återvända till Sverige såhär års. Min inställning till Magic numbers är ju att de är fantastiska men i ärlighetens namn är det Michelle som verkligen sopar mig av fötterna. Och av någon anledning kändes hon delvis lite av i lördags. De spelade iofs närmare två timmar och hade tidigare på dagen spelat en ersättningsspelning då fredagens blev inställd. Så det är väl inte konstigt.
Förra året minns jag att jag var mitt uppe i en enorm hopplöshet vid tillfället av deras spelning och de var ljuset i mörkret. Jag tänkte till och med att det var nästintill okej med att julplotter på scenen. Nästan charmigt. I år kände jag inte alls någon överseende med julallsången. Jag kanske är känsligare för julen nu.

Hoppas att gamla street blir till återuppstår som något fantastiskt.

Jag gillar verkligen min mamma. När det blev tekniskt fel på tv nyss skyller hon på påven. Det kan han ha. Nu ska vi i alla fall titta på någon filmatiserad Jane Austen om heteron som blir kära i varandra. Det gjorde vi när jag var liten också, nostalgin kommer krypande.

Jag fick ett julmms av gulliga therese. Inte för att jag älskar julen eller kan läsa mms men jag uppskattar det innerligt.