what the fuck?

Jorråsatteh... igår var jag på stampen med kiddo o krille. Det var ett shebanginflueratband som ville sprida lite glädje och the Ugly och några till. Vi missade tyvärr det första bandet vilket uppenbarligen var synd. Stampen var ett minfält av enbart människor jag är bekant med på det ena eller det andra viset, och det fick mig att undra om jag har fler fiender än vänner. Var så glad att vara där med mina fina människor, och nöjde mig med svaret att jag har vänner som inte går på stampen på måndagar... Uglyspelningen var riktigt bra. Arbetskamraterna var där och grannarna var där osv. Roligaste synen var min kollega som planterat sig fram vid scenen under bloodshed och såg bestört/nöjd ut. Sen var vi på skybaren i skrapan och jag börjar verkligen känna mig hemma där. Not. Men det var trevligt att träffa människorna, var det. Servitrisen hällde ett halv glas rödvin över Krille.

Just nu är livet lite som en chokladask. Se forrest gump för en mer utförlig beskrivning. Nu ska jag till IKEA?.

-----------------------

Såg en gammal polares band på youtube, live från some serious italian festival. Sist jag träffade de där pratade de om masturbate for charity eller något liknande. Det här var ju snäppet bättre det här, var det inte? Och ja, det fanns på riktigt. knasiga britter. Det var skoj att se hursomhelst.

Just nu är det mycket nostalgi, fast såklart med skräckblandad förtjusning. En 45minuters bussresa till IKEA kan göra mig galen. Inte för att jag blir åksjuk utan mest för att jag åkt förbi SÅ många platser som betyder SÅ mycket på olika sätt. Det var som att livet passerade revy, jag lovar. Typ när jag låg däckad i körtelfeber i en hyresrätt i juliaborg med en galen katt som enda sällskap.  Eller när jag och samuel blir avsläppta i fruängen av en frikyrklig gubbe som skjutsat oss från norrköping och sitter och har picknick. Eller kommunistfest i fruängen eller gå vilse i valfri förort, inflyttning i örby och alla alla alla människorna därtill.
Det som tog upp mest av min tankekraft var att jag kunde prata i telefon nätterna igenom med N utan att bli galen på honom eller att någon tröttnade. Jag minns mest att jag lyssnade och det var väl bättre än tristessen att ligga ensam och sjuk, tyckte jag då iaf . Men han menade nog att vi hade meningsfulla samtal och det fick honom att tycka att jag var en bra tjej (alltid tjej - inte person) medan en  promenad till arvika centrum från campingen fick honom att tycka att jag var en kass tjej. Det säger sig själv att det var för att jag sa emot honom. Säkerligen bara av princip för att jag var så less på hans ego som just då tog upp hela värmland, men ändå. Att det tog så lång tid för mig att vara tillräckligt besvärlig för att han skulle ledsna är i dagens läge ett under. Få människor i mitt liv känns det ovärt att ha träffat men där kan jag ärligt känna att jag skulle mått bättre i annat fall. Eller så blev jag tuffare av det för att jag inte hade något val.

ps. körtelfebern och tristessen gjorde också att jag fick bättre kontakt med jonne och då var det ju något bra i alla fall. Vi pratade telefon mer än vi samtalat så länge vi kännt varandra. Jonne är snäll. Jag ska börja fokusera på snälla människor tror jag. ds.

pps. jag måste sluta blogga om mina tonår. Det är extremt ute och vem kan slå linda skugge? ds.