what the fuck?

Och om ni ber riktigt snällt sätter jag in en rolig bild på howard donald (från take that duuuh!!) imorgon.

Idag var jag tillbaka på jobbet vilket var ett litet steg för mänskligheten men det gigantaiskt kliv för mig. Det kändes som jag skulle kräkas när jag närmade mig jobbet. Jag tänkte att jag var melodramatiskt men det visade sig bara vara paralyserande mensvärk som tyckte det passade sig att störa. Så jag har gått runt askgrå i ansiktet nedknarkad och spastisk. Jag vet att jag verkligen borde söka läkare, för det kan inte vara meningen att jag ska må så här. Men jag är så rädd. Jag är rädd att jag ska behöva undersökas grundligt. Inte det att jag har gynekologskräck (Det kommer kanske inte på topp-tio heller direkt) men jag är rädd att de ska hitta cystor. Jag är rädd att de ska hitta endometrios och jag är rädd att det ska vara något allvarligt fel på mig. Jag är rädd att de ska röntga mig och så fattas det lite inre organ. För att inte säga Många inre organ. Bäst att leva med eländet.

Något grymt roligt är att jag håller på att värva alla jag känner till jobbet. Chefen har uttryckligen sagt att han uppskattar rekommendationer och vi behöver folk. Dock var behovet större för några månader sen men jag hoppas ändå att följande personer börjar jobba hos oss:
Sof (hon har halva inne verkligen), lillkusin, båda sambosarna, Elin och några till. Folk är helt positiva och det är ju roligt. Sen är det så svårt när folk frågar vad jag jobbar med. Liksom vad hemtjänst innebär, för det är ju så olika från dag till dag. Ibland är det leka barnvakt till en dement person som knappt har koll på upp eller ned. Ibland är det åka med en ganska pigg person till massagen och tillbaka (OCH dänga en massiv ståldörr i huvudet på en new agesnubbe bör tilläggas) ibland hämta matlådor, koka kaffe och duscha gubbar vars reaktioner may or may not be LITE för entusiastiska. De lärde tvistar.

Och det är ett bra jobb. På många sätt.

Jag somnade gott som ett barn vid åtttatiden, så är det när man är en arbetande kvinna. Den här dagen tog visst slut på mig. jag vaknade någon timme senare av att peter dödade zombies på tv-spelet tyvärr. Men ganska rart är det ändå ^^ Så nu har jag blivit sittande på msn och youtube med laptopen på magen (Skitbra istället för varmvattenflaska) och läst himmlers specialrapport om vestibulit. Ingen är så hård som hon när det gäller sånt. Hoppas verkligen hon blir barnmorska.

följande saker får mig ofelbart att le:
När peter pratar om att spela rollspel
ponnies
vackra vackra snövädret
vännerna som poppar upp igen

Igen, alltså nu måste jag få förklara mig. Ptr sa igår att det känns som tiden stått stilla någon månad. Precis så är  det. Så tillbaka till samtiden som kent säger, Bara att ingen märker att jag varit borta. Jag känner mig lurig.