what the fuck?

Så: Arvikafestivalen var hemskt trevlig med allt folk och sjukt många bra spelningar. Nya kärleken heter ticking bombs men jag blev också otippad förtjust i robyn på hennes bombastiska spelning. Vi var ett sjukt bra team hanna, lillis, peter, och jag. Åh festival är det bästa jag vet, vi har redan börjat planera både emmaboda och nästa års arvika. Trots regnmisären. En annan festivalklassiker är att jag alltid lyckas planera in att få mens på festival och med det mördande mensvärk så jag tror jag ska avlida och dö på riktigt.

Jag fick afasi på festivalen och trodde det berodde på sömnbristen (4 tim/dygn kanske) men jag är fortfarande inte back on track vad det gäller att hitta orden. Inte ens de riktigt små orden.

Annars är livet livet, ibland tror jag att jag får storartade insikter men nästa dag är de ofta bara konstateranden. Framtiden är lika oviss som vädret men jag känner mig rätt okej med det. Alltså det känns positivt om något. Oftast när jag kommer på något vågar jag inte säga det till någon bara. Jag sökte inte till creative feminism eftersom jag är feg och hemkär. Jag är egentligen så ointresserad av vad som ska hända med mitt liv den närmsta framtiden, är inte det osunt?

Samtliga här hemma är festivalsjuka och vi bäddar mest ned oss och gör inte många knop. Igår var jenny här och livade upp stämningen. Jag önskar ofta att jag var lite mer som jenny, hon är stabil. Jag klippte hennes hår igår och var jätterädd att hon skulle bli riktigt missnöjd. Det blev kort men jenny verkade glad.

Nu ringer f. och jag vågar inte svara. Varför är jag så?