självklart
två självklara saker:
Överlevnaden är vad som stjäl min ork. Måsten kryper sig på och det är dem jag inte behöver.
Nina Lekander fick mig på bättre humör. kick ass! Varför äre bara hårda feminister som kan kickstarta min livsvilja/hjärna. Nu är jag back on track hursomhelst. Och ett bonustack till Elin Alvemark som skriver så jävla viktiga saker att jag är arg att jag inte minns dem själv.
Förutom att igår fick Peter mig att bli glad på riktigt. Så jag antar att jag kan komma att bli frisk snart. Nu är hjärnan på min sida i alla fall. Kroppen är en ynklig jävel men det spelar egentligen mindre roll så länge jag vet att jag är oövervinnerlig.
Och jag tänkte lite på min gamla arbetskamrat. Han på kungsholmen ni vet? Jag är fortfarande helt sur över att jag inte kan vara kompis med honom. Men varför är jag attacksur på ett normativt samhälle som alltid har funnits? Jag lärde mig i lågstadiet att jag inte fick sitta med pojkarna på lunchen. Sen ungefär tusen år senare fick jag lära mig att tjejer och killar kunde vara _nästan_ kompisar. Beroende på hur snygga de är (tjejerna that is).
Sen dess har det hänt en del med mina tankar och åsikter, för att inte säga min utveckling av ett kritiskt tänkande. Och med mina empiriska kunskaper borde jag väl klara av att ignorera en "så gör man bara inte"åsikt som inte är min. Vad är då problemet?
Alltså ålder är ju ett ytterligare problem, samhället är extremt ålderssegregerat. Hur ringer man upp en medelålders man en knappt känner för att fråga om man kan ses? Svaret är att man inte gör det, för om man gör det låter det som att man försöker få till det.
Men är det inte det sjukaste resursslöseriet i världen när jag träffat EN medelålders man som skulle kunna bli min vän? Eller så kanske det jag försöker skydda mig ifrån är att han i själva verket skulle vilja ligga. Den desillusioneringen skulle döda mig.
Överlevnaden är vad som stjäl min ork. Måsten kryper sig på och det är dem jag inte behöver.
Nina Lekander fick mig på bättre humör. kick ass! Varför äre bara hårda feminister som kan kickstarta min livsvilja/hjärna. Nu är jag back on track hursomhelst. Och ett bonustack till Elin Alvemark som skriver så jävla viktiga saker att jag är arg att jag inte minns dem själv.
Förutom att igår fick Peter mig att bli glad på riktigt. Så jag antar att jag kan komma att bli frisk snart. Nu är hjärnan på min sida i alla fall. Kroppen är en ynklig jävel men det spelar egentligen mindre roll så länge jag vet att jag är oövervinnerlig.
Och jag tänkte lite på min gamla arbetskamrat. Han på kungsholmen ni vet? Jag är fortfarande helt sur över att jag inte kan vara kompis med honom. Men varför är jag attacksur på ett normativt samhälle som alltid har funnits? Jag lärde mig i lågstadiet att jag inte fick sitta med pojkarna på lunchen. Sen ungefär tusen år senare fick jag lära mig att tjejer och killar kunde vara _nästan_ kompisar. Beroende på hur snygga de är (tjejerna that is).
Sen dess har det hänt en del med mina tankar och åsikter, för att inte säga min utveckling av ett kritiskt tänkande. Och med mina empiriska kunskaper borde jag väl klara av att ignorera en "så gör man bara inte"åsikt som inte är min. Vad är då problemet?
Alltså ålder är ju ett ytterligare problem, samhället är extremt ålderssegregerat. Hur ringer man upp en medelålders man en knappt känner för att fråga om man kan ses? Svaret är att man inte gör det, för om man gör det låter det som att man försöker få till det.
Men är det inte det sjukaste resursslöseriet i världen när jag träffat EN medelålders man som skulle kunna bli min vän? Eller så kanske det jag försöker skydda mig ifrån är att han i själva verket skulle vilja ligga. Den desillusioneringen skulle döda mig.
Kommentarer
Trackback
