what the fuck?

Idag är det fredag, långfredagen när alla måste ha tråkigt hela tiden. Jag var på väg till biblioteket när anna påminnde mig om företeelsen. Jag skulle vilja påstå att det suger att ingenting får hända när jag väl mår bra nog att gå 50 meter bort på allén. Har i alla fall haft sällskap idag, det är trevligt. Och varit driftig som få!


Bodils nya pjäs var lite utav ett antiklimax. Jag trodde hela tiden att Snart händer det. Det gjorde liksom inte det, nog för att det var genrepet men det kändes extremt ofärdigt. Roligt var dock när bodil var jättearg på någon i pausen. Mycket spännande, jag hade nog hellre tittat på henne än på pjäsen. Andra akten hade sina poänger, det är som alltid roligt med nutidssatir eller vad man ska kalla det. På dom bara! Kontentan är väl att jag gillar vanna rosenberg och att vissa saker kändes så underbart typiskt bodil men de var för få.

Annars har jag en metareaktion på tanten som dog. Hon som ändå var än av mina favoriter. Jag har tänkt flera gånger att det här är ju ändå hemskt och jag kommer säkert tycka det är jobbigt. Men det händer inte, det kommer liksom inte... Jag förstår ju rent logiskt att jag är ledsen men Det enda jag känner är att jag är irriterad. Irriterad på omständigheterna, irriterad på att jag får veta allt sist och irriterad på att de x fick som han ville. Jag förväntar mig inte att jag ska böla, eller tekniskt sett vore det kanske inte så stort eftersom jag gråter när jag ser vad som helst på tv/film eller läser vilken bok som helst (iaf vilken bok som helst av värde). Det känns lite falskt att inte bli ledsen när folk dör som flugor i mitt jobb. För det är ju precis det de gör, inget nytt under solen.