what the fuck?

Ebba Witt-Brattström lever i exil och passar på att göra en linda skugge och avsäga sig alla de eventuella feministiska värden hon en gång försökt lura i Sverige att hon tror på. Jag har aldrig sett henne som en feminist och gör det inte nu heller. Vad hon försöker föra kan närmast liknas med en rörelse för hennes intressen. Kvinnan med stort K är välkommen och alla som inte vill inordna sig i medelklassfamiljen är motståndare till den goda kvinnan. JAg blir galen. Ännu mer galen blir jag när hon pekar ut bitterfittan som ett av tecknen på att vi är inne i en feministisk backlash.
ETT: Den är skönlitterär. Trots att en huvudperson uttalar sig politiskt inkorrekt behöver det inte vara det som författaren ser som vägen framåt för rörelsen.
TVÅ: Att inte vilja leva upp till kvinnorollen måste väl vara mer progressivt än att tvinga på andra den.
Ja min teori är i alla fall att det är lätt att ta sig ton när man sitter i tyskland på betryggande avstånd.
Jag och Peter ska i alla fall gå och se uppsättningen av Bitterfittan på stadsteatern nästa vecka. Det ska bli superkul och jag drömde i natt att jag var på teater. Det var fint som snus vill jag lova. Publiken hade lustiga hattar och slipsar.