what the fuck?

kan man lita på, sjunger hoola bandoola band och inte är det prästen inte. Jag läser gamla mail och försöker lära mig något om mitt liv. Jag tror inte jag lyckas men uppriktighet är så lätt att förväxla eftersom man inte vet om det är sig själv man ska vara uppriktig mot. Jag läser högt för mig själv I promise when we do see each other again i wont be such a dick och jag är välvillig. Hur som helst kommer han till Sverige nästa vecka och jag känner hur jag tvångsmässigt vill iscensätta stockholm som ett enda stort party. Jag vill liksom låtsas att mitt liv INTE är en trygg hamn, som det så fint heter. Jag har till och med funderat på vem av mina vänner som är galnast men samtidigt social och som skulle vilja ha ett par britter att hänga med. bandsnopp, brukade m säga. På tal om ingenting alls, jag planerar ingen form av koppleri.

Det är konstigt att fastän jag tycker att allt som var svårt förut inte alls är svårt nu är livet inte lättare. Alltså de där misslyckade försöken till kommunikation som sticker i ögonen i efterhand gör inte att jag är i god dialog med människor nu. Tvärtom känns det som att de som alltid har funnits där försvinner. Jag träffar nya och fina människor som är viktiga för mig, men jag förstår inte varför vissa relationer har bäst föredatum. Och ibland förstår jag. Vissa släpper de där egenskaperna jag tyckte om dem för till förmån för status. Det är lite synd men lättare att acceptera.