what the fuck?

Jag har funderat lite över min psykologiska profil de senaste dagarna. Mest fascinerande är det hur jag har svårt att sluta koppla ihop saker med obehag om jag en gång har gjort det. Långsökt exempel: En gång när jag var i mina tonår och kommit in på en klubb fast jag bara var 17 träffade jag min vän. Vi satt i en trappa (som man inte fick sitta i) och han beklagade sig över att han var olyckligt kär. Föremålet för hans kärlek var istället intresserad av en svennebanan som spelade hockey. Nu är hennes blogg superkänd och hon blir förmodligen rik på den. Varje gång jag läser den får jag obehagsryck, värre än när jag läser blondinbella. De som känner mig vet att jag inte sysslar med kvinnlig konkurrens och hatar att ogilla tjejer jag inte känner. Men hela fenomenet påminner mig om att världen är fel.

Jaja, skitsamma. Livet rullar på. Jag borde vara glad för att jag inte skriver uppsats och har fått mens och livet ordnar sig. Men det känns bara så tungt. Jag förstår inte hur andra människor utan y-kromosom hanterar sitt liv när hormonerna faller på. Jag gör det verkligen inte.

Sen går jag runt och tror att jag är skitbra på att säga till folk att jag tycker om dem men det är jag inte alltid. Det suger förstås det också. Jag antar att jag bara behöver sova. Eller skärpa ihop mig och berätta hur mycket jag tycker om folk.

jävla huvudvärk. jävla mensvärk. jävla humör.