what the fuck?

Vad är det med vissa människors behov att förklara att allt som är tillgjort är dåligt. Varför är en ansträngning i mellanmänskliga relationer något dåligt? Jag förstår det bara inte. Självklart har även jag svårt för det jag uppfattar som uppenbart falska människor, men varje tillgjort leende döljer inte ett hatiskt inre. Jag får anstränga mig för att le ibland på jobbet, för att jag är trött eller för att allt inte gått min väg den dagen. Det betyder inte att jag känner mig avogt inställd till min vårdtagare eller denanställde på ica. Det är en ansträngning av anledningar de inte har något med att göra. Och när jag gör den ansträngningen och får ett leende tillbaka blir jag glad på riktigt. Så enkelt är det.



Att förknippa med den här diskussionen är också människor som säger "Jag är sån, jag tänker inte göra mig till" när de till exempel inte reser sig för en gravt handikappad på bussen eller säger något som sårar någon. Vissa människor inbillar sig att deras dåliga sidor är den naturliga essensen av dem de är och att den därför måste bevaras till varje pris. Jag anser inte att det går att hitta en essens av vår personlighet utan att vi påverkas av sociakulturella faktorer. Här kan vi också ha ett finger med i spelet själva och bestämma hur vi vill vara och sedan sträva mot det målet.
(Här säger personen gärna något om att "jag bryr mig inte om vad folk tycker och tänker om mig" vilket givetvis inte kan vara sant eftersom människor är flockdjur och påverkas av andra människor. Vissa mer än andra men det är ändå inte sant.)