Skärpning!
Två saker har jag börjat prioritera på ett nytt sätt på sistone. Det ena är mitt sociala liv, mina kontakter till andra människor aktivt och inte slentrianmässigt och passigt. Det andra är mitt skrivande. Egentligen spelar det ingen roll vad jag skriver, ett svar på en mobilannons på blocket, ett forum inlägg eller ett CV *gulp*. Bara att jag gör det, för det spelar roll och nu går jag faktiskt i skolan. Underbart känns det. Funderar på att gå till skolan ikväll fastän jag är ett sjukt litet djur.
Jag är upprörd på mig själv att jag inte kan ta mig i kragen och fungera som vanligt. Jag är sjuk, men har inte feber vad jag vet. Alltså känns det nästan inte okej att vara sjuk och jag vill ju så gärna fungera som vanligt. Alltså känner jag mig dåligt, fast det muntrar upp mig att bli kallad kreativ. Katharsis kanske, själens rening? Fast jag tror inte att jag lider tillräckligt, det är just det som är mitt gissel. Jag är sjuk men inte riktigt plågad. Jag klättrar på väggarna men orkar knappt stå upp... äh, jag vet inte.
Imorgon firar cowabunga två år, tror jag. Och snart har min bror inflyttningsfest tillsammans med människan som jag möjligen har eller inte har träffat. Jag försöker snoka vidare så jag vet hur jag ska förhålla mig. Skulle jag ha träffat henne kommer jag ändå sträcka fram handen och hälsa artigt. Skulle hon då säga "vi har träffats" istället för sitt namn (något jag avskyr, då det känns som en orättvis tillrättavisning) ska jag neka och hänvisa till min onda tvilling.
Är det något magdalena ribbing lärt mig så är det att man inte behöver prata om jobbiga saker. Det är oartigt att ta upp något för en annan person besvärande och man har alltid rätt att säga "har du sett någon bra film på sistone" när man vill byta samtalsämne. Det tycker jag är vackert. Hon är riktigt vettig på många fronter, speciellt när hon pratar om vegetarianer.
Det som är fascinerande är att jag snorat upp ungefär 6-8 toarullar i helgen. Det blir typ flera soppåsar överfulla med snorpapper. Förstå min fascination!
Jag är upprörd på mig själv att jag inte kan ta mig i kragen och fungera som vanligt. Jag är sjuk, men har inte feber vad jag vet. Alltså känns det nästan inte okej att vara sjuk och jag vill ju så gärna fungera som vanligt. Alltså känner jag mig dåligt, fast det muntrar upp mig att bli kallad kreativ. Katharsis kanske, själens rening? Fast jag tror inte att jag lider tillräckligt, det är just det som är mitt gissel. Jag är sjuk men inte riktigt plågad. Jag klättrar på väggarna men orkar knappt stå upp... äh, jag vet inte.
Imorgon firar cowabunga två år, tror jag. Och snart har min bror inflyttningsfest tillsammans med människan som jag möjligen har eller inte har träffat. Jag försöker snoka vidare så jag vet hur jag ska förhålla mig. Skulle jag ha träffat henne kommer jag ändå sträcka fram handen och hälsa artigt. Skulle hon då säga "vi har träffats" istället för sitt namn (något jag avskyr, då det känns som en orättvis tillrättavisning) ska jag neka och hänvisa till min onda tvilling.
Är det något magdalena ribbing lärt mig så är det att man inte behöver prata om jobbiga saker. Det är oartigt att ta upp något för en annan person besvärande och man har alltid rätt att säga "har du sett någon bra film på sistone" när man vill byta samtalsämne. Det tycker jag är vackert. Hon är riktigt vettig på många fronter, speciellt när hon pratar om vegetarianer.
Det som är fascinerande är att jag snorat upp ungefär 6-8 toarullar i helgen. Det blir typ flera soppåsar överfulla med snorpapper. Förstå min fascination!
Kommentarer
Trackback
