what the fuck?

(Jag tror jag ska fortsätta blogga på whatever andra bloggar, så slipper jag välja själv. Det anders skrev fick mig att tänka kring normer igen.)

Jag har aldrig varit rädd för bögar. Det är inte så konstigt tänker ni eftersom jag är uppfostrad i ett kvinnligt genus, men faktum är att jag heller aldrig varit rädd för flator. Jag har aldrig tyckt att lesbiska är obehagliga eller så. Det enda jag har varit rädd för är att vakna en dag och inse att jag är lesbisk och så är hela mitt liv förstört, evig plåga och livslång ångest. Jag har försökt räkna på hur gammal jag var när detta utspelades i mitt huvud och någon gång i mellanstadiet var det. Låt säga att jag var elva år och målade upp en bild mörkare än ensamhetens brunn i ett försök att beskriva homosexualitet. Det började när tjejerna i min klass med tuffast ledartjejen (som stavade lisa med z) bestämde sig för att hennes dittills bästa vän nog måste vara lesbisk. Till sin hjälp hade hon två klassiska problembarn som gärna gjorde vad som helst för lite uppmärksamhet. Dessa två förklarade hur tjejen i fråga hade suttit på sin stol och tittat när liza böjde sig över sin väska. Tjejen ska då enligt uppgift suttit med halvslutna ögon och slickat sig runt munnen. Ärligt talat, redan då visste jag tillräckligt om mänskligt beteende för att förstå att det är inte så folk gör när de är attraherade av någon. I alla fall inte i elva års ålder och på fullt allvar. Jag gick verkligen inte med på det i mitt huvud, men utanför mitt huvud har jag ända sen jag började skolan och blev förpassad till att umgås med tjejerna gått med på så idiotiska saker att det gav mig huvudvärk.** Så utåt sett var det bara att spela med och försöka att inte göra något homosexuellt själv (vilket var svårt att undvika när det rörde sig om fantasifoster). Och jag bad till vilken högre makt som nu eventuellt kunde lyssna om att inte behöva leva ett liv som lesbisk. Inte för att jag förstod vad valen stod emellan, jag var inte märkbart intresserad av att heterosexuell men förstod ändå att det var vad som krävdes för att passera som normativ. När jag var liten var det mycket som kretsade kring att passera. Nåja, tillbaka till min förväntade heterosexualitet. Jag förstod aldrig mig själv som heterosexuell. Jag antog att när man blev vuxen så märkte man vad man var. Att det var så enkelt som att alla hade det inom sig men att det faktiskt inte var så lätt att veta (det är det inte heller). Jag ville knappast pussas med varken tjejer eller killar då. Jag ville bara slippa. Mest av allt ville jag slippe förväntningarna. Och dessa förväntningar är på sätt och vis de samma som jag skrev igår. Om jag som elvaåring kan ta till något så drastiskt som att leta efter en högre makt för att slippa "bli" lesbisk, så lär ju förväntningarna knappast bli mindre när man levt dubbelt så länge. Eller? Jag har förstås hört folk som alltid varit säkra i sin sexualitet och om jag väljer att tro det får min slutsats bli att det är individuellt. Men när saker är okomplicerade blir jag alltid som mest skeptisk.


**Givetvis inte för att de var tjejer, men för att de kanske inte var människor jag skulle valt om jag hade fått välja själv. Anledningen till att jag hängde med vissa människor under hela grundskolan var för att normen sa att flickor och pojkar inte umgicks och om alla andra lydde, varför skulle då inte jag? Jag ber om ursäkt om jag låter som Linda Skugge men som jag ser det hade jag inte särskilt bra vänner när jag var liten.


Nu måste jag verkligen plugga om jag ska gå på föreläsningen ikväll. Jag bloggar om kärlek en annan dag.