what the fuck?

Varför är jag såhär oförutseende varje år? tre dagar innan alla skolansökningar ska in börjar jag maila referenser, tjata på lönekontoret om arbetsintyg (utan framgång kan tilläggas), kopiera papper och skriva personligt brev. Sitter just nu på ams och ser om jag kommer få några jobb. Jag hoppas stenhårt på LiAn om jag går KY-utbildning. Den skrämmande upptäckten på ams är att jag inte kommer få jobb utan körkort. Skit också! Jag har alltså ungefär 2½år på mig vilket kan låta länge men jag har inte övningskört och är inte särskilt motiverad. Detta kommer ta sin tid. Eller så går det att få jobb utan körtkort om man bor i stockholm. Åh, vad tråkig jag är just nu, kan inte tänka på annat än jobb och skola.



Har spenderat kvällen med min ömma moder. Promenerat på söder och ätit middag och pratat om varför samhället är hemskt. Idag: Vårdcentralen, imorgon det samma. Funderar på att försöka ta mig förbi jobbet om jag kan stämma möte med någon. Det tar emot, ska jag säga. Men det ska bli skönt att få en dygnsrymt och känna mig välfungerande (?). Men jag känner en viss skepcis.

Imorgon opponering på slutuppgiften i Svenska A. Jag funderade på att öva in hela Historien ska frikänna mig och ställa mig och predika. Undrar hur fort Jenny hade hindrat mig. Jag orkar inte försvara min text, även om det heter så. Det är väl bara ta det som det kommer. Personen jag ska oponera på skrev den kortaste texten i klassen. Välstrukturerad är den också. Win!



Och det där som har fått mig att känna mig sjukt trängd kom just tillbaka. Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det. Min första tanke är såklart "måste jag?". Det känns inte helt rättvist utan mer over and over.