what the fuck?

I gymnasiet läste jag etik och livsfrågor. Det var ett underbart ämne med en mycket rar och välment lärare, som för övrigt gått i samma klass som Ulf Ekman. En dag tog han med oss till ett krematorium och så fick vi se människor som brann. Det var en konstig upplevelse, men inte det jag tänkt skriva om.
Vid ett annat lektionstillfälle fick vi besök av Mansjouren. Tada! Mansjouren! Mansjouren representerades av en snubbe i medelåldern som citerade John Gray i princip ordagrannt. Han började med att framhäva att till skillnad från (de elaka uteslutande och odemokratiska, min anm.) kvinnojourerna så var de i första hand en människojour. Alla är välkomna till mansjouren! Så nobelt. Han passade på att ta avstånd från någon lokalavdelning av mansjoren i Norrland där de hade klippt in kvinnoansikten på kossor. Nu när jag skriver det önskar jag innerligt att jag fått se det i verkligheten då jag inte tror gemene man var så haj på photoshop, när detta utspelade sig på sent nittiotal. Företeelsen får mig också att vilja citera Stefan sundström:
"Han kallade frun för en kossa, nu är det tomt i hennes bås
Nu står han och gråter så det skär sig i hans microvärmda sås"
Att kvinnor är kossor (eller tvärtom?) verkade dock inte ha fått lika ödesdigra konsekvenser som det likartade uttalandet "män är djur", men det är en annan historia. Den mansjouren som klippt och klistrat så flinkt på sin hemsida fick nog i förtsättningen bekosta sina egna misogyna utsvävningar, slutet gott allting gott.
Tillbaka till lektionen med mansjouren. Bland andra övningar fick vi göra värderingsövningen "Heta stolen". I efterhand är sånt otroligt intressant för mig då jag jobbar med dessa när jag är ute i skolor med RFSU. Påståendet "det är viktigt att min familj tycker om min partner" genererade väldigt få medhållminns jag, själv satt jag stadigt på min stol. C. som var punkare och gick kultur och som precis som jag var medlem i blandbandsföreningen var en av de få som flyttade sig dvs. höll med.
"Ja, alltså har man ett kortare förhållande, typ något år spelar det ju ingen roll. Men är det allvar vill man ju att de ska funka ihop" säger hon som om det var det mest självklara i världen. (Eller inte nödändigtvis den ordföljden, men det är så jag minns det.) Där satt jag sjutton år gammal ett antal veckor in i mitt första förhållande med hakan nere vid knäna. Jag minns det som att jag blev helt stum, förmodligen för att jag satte hela förhållandebegreppet i halsen. En person i min ålder tyckte att ett år var ett kort förhållande. Jag måste varit paff i flera veckor efteråt och tänker uppenbarligen på det än idag. Mina långa förhållanden var väldigt länge runt 6 månader. Jag har uppriktigt funderat på om det är så länge man kan vara ihop utan att lära känna varandra. Men det är klart att sånt är individuellt och kanske är det är så lång tid det tagit mig att utveckla paniken. Förr.
Det här skriver jag bara för att ha det sagt (och eftersom ingenting försvinner från internet, vilket bättre forum finns det?) För över tre år sedan flyttade jag ihop med Peter. Det är förmodligen ett av mitt livs bästa beslut. Om allt blir galet eller himlen rasar ned imorgon så vill jag ha det sagt. Over and out.