bapbapbap
Jag har bestämt mig för att ägna kvällen åt att spela gitarr för att i alla fall låtsas att allt är som vanligt. Jag brukade tycka det var roligt att spela gitarr, alltså ska det gitarrspelas. Svårare än så är det inte. Förutom när datorn ger mig dåligt samvete och oväntade saker triggar igång mig.
Idag har jag sett dagen försvinna. Jag har till och med vågat mig ut i kollektivtrafiken. Jag antar att jag blev lite kaxig när allting gick så bra igår, för det gjorde det faktiskt. Men jag hade nog tur, det kan man behöva ibland. I morse när jag skulle ringa jobbet sa jag till Peter "tror du jag kommer fram på första försöket?" "mmm, svarade peter" som om han aldrig jobbat på mitt jobb och vet hur det kan vara. Just nu brukar det ta en normal arbetsdag att nå kontoret om man inte ringer på någons privata mobil eller larmtelefonen. I alla fall så svarade jag att i så fall är det min turdag. När jag sen lagt på efter att ha kommit fram på första försöket sa peter roat "är det fortfarande en turdag om det är hon som svarar?". och det är det väl?
Börjar finna mig smått obehaglig ibland, jag tror det är något med min mimik. Alltså ibland stannar folk upp och tittar som att jag är från en annan värld. Dessa tillfällen antar jag att jag inte är riktigt med i gemet. Bättre det än de falska leendena jag uppbådar när jag känner att jag inte har ett val.
Sen är det ju svårt att veta vad som spelar roll. Jag har till exempel köpt nya underkläder på lindex och överväger att blogga om orättvisan i att majoriteten av den kvinnliga befolkningen i det här landet förmodligen går i obekvämare underkläder än vad de hade behövt. Är inte det sjukt egentligen? Det är ju ingen som står med en pistol mot folks huvuden så de går och köper nypande stela bh-ar med byglar som kliar och sticks vid armhålan. Eller trosor som omöjligt kan sitta bra på en normalbyggd människa... Men normerna är starkare än en pistol och majoriteten går med på det.
Igår sa en av representanterna från RFSL ungdom att de definierar viktiga normer som de som ger en makt och överläge i samhället och inte normer som att vi hälsar med höger hand (och har stringtrosor under tajta byxor. min anm.) utan att man ska vara man, vit, hetero osv. för att få lycka och framgång i vårt samhälle. Men då glömmer man normernas makt i sig själva. Om man skapar något eftersträvansvärt i att ha kläder som gör att man inte kan spöa skiten ur, alt. springa i från, någon som vill en illa då ägs man en smula av normen.
Jag förstår att många skulle se mig som en moralkärring över att jag blir olycklig av att se folk (och det är såklart alltid tjejer) vara obekvämt, opraktiskt, skadligt och oergonomiskt klädda. Nylonstrumpor i 16minusgrader gör mig också en smula olycklig, men försöker trösta mig med att alla inte är lika frusna som jag och kanske klarar av det bättre.
Jag har gjort något väldigt viktigt idag känns det som. Men å andra sidan blir jag nöjd och stolt över mig själv varje gång jag lyckas lösa något av mina vardagsproblem eller ta tag i något jag skjutit upp.
I Helgen ska vi baka cheesecake och sjunga singstar. Det blir nog bra det här, ska ni se!
Idag har jag sett dagen försvinna. Jag har till och med vågat mig ut i kollektivtrafiken. Jag antar att jag blev lite kaxig när allting gick så bra igår, för det gjorde det faktiskt. Men jag hade nog tur, det kan man behöva ibland. I morse när jag skulle ringa jobbet sa jag till Peter "tror du jag kommer fram på första försöket?" "mmm, svarade peter" som om han aldrig jobbat på mitt jobb och vet hur det kan vara. Just nu brukar det ta en normal arbetsdag att nå kontoret om man inte ringer på någons privata mobil eller larmtelefonen. I alla fall så svarade jag att i så fall är det min turdag. När jag sen lagt på efter att ha kommit fram på första försöket sa peter roat "är det fortfarande en turdag om det är hon som svarar?". och det är det väl?
Börjar finna mig smått obehaglig ibland, jag tror det är något med min mimik. Alltså ibland stannar folk upp och tittar som att jag är från en annan värld. Dessa tillfällen antar jag att jag inte är riktigt med i gemet. Bättre det än de falska leendena jag uppbådar när jag känner att jag inte har ett val.
Sen är det ju svårt att veta vad som spelar roll. Jag har till exempel köpt nya underkläder på lindex och överväger att blogga om orättvisan i att majoriteten av den kvinnliga befolkningen i det här landet förmodligen går i obekvämare underkläder än vad de hade behövt. Är inte det sjukt egentligen? Det är ju ingen som står med en pistol mot folks huvuden så de går och köper nypande stela bh-ar med byglar som kliar och sticks vid armhålan. Eller trosor som omöjligt kan sitta bra på en normalbyggd människa... Men normerna är starkare än en pistol och majoriteten går med på det.
Igår sa en av representanterna från RFSL ungdom att de definierar viktiga normer som de som ger en makt och överläge i samhället och inte normer som att vi hälsar med höger hand (och har stringtrosor under tajta byxor. min anm.) utan att man ska vara man, vit, hetero osv. för att få lycka och framgång i vårt samhälle. Men då glömmer man normernas makt i sig själva. Om man skapar något eftersträvansvärt i att ha kläder som gör att man inte kan spöa skiten ur, alt. springa i från, någon som vill en illa då ägs man en smula av normen.
Jag förstår att många skulle se mig som en moralkärring över att jag blir olycklig av att se folk (och det är såklart alltid tjejer) vara obekvämt, opraktiskt, skadligt och oergonomiskt klädda. Nylonstrumpor i 16minusgrader gör mig också en smula olycklig, men försöker trösta mig med att alla inte är lika frusna som jag och kanske klarar av det bättre.
Jag har gjort något väldigt viktigt idag känns det som. Men å andra sidan blir jag nöjd och stolt över mig själv varje gång jag lyckas lösa något av mina vardagsproblem eller ta tag i något jag skjutit upp.
I Helgen ska vi baka cheesecake och sjunga singstar. Det blir nog bra det här, ska ni se!
Kommentarer
Trackback
