what the fuck?

Att vara kvinna är lurigt, tycker vissa. Att spela kvinnorollerna mamma, flickvän, kompis, självständig vuxen, kvinna i karriären, ung tjej och liknande kan vara pressande i ett patriarkalt samhälle där förväntningarna på kvinnor är hårda. Ändå finns det en roll som är mer omöjlig än andra. Ta-da! Det perfekta våldtäktsoffret. Det är nämligen så att pöbeln nöjer sig inte med mindre än perfekt för att vara trovärdig. Vilken kvinna som helst kan inte bli våldtagen. En bra tankeövning kan vara att föreställa sig att ens värsta kvinnliga ovän, mest oseriösa personen man träffat eller den mest sexuella person man träffat, kan bli våldtagen. Givetvis ska man inte önska att någon råkar ut för övergrepp, men det är inte bara en viss typ av kvinna som blir utsatt för övergrepp, det måste finnas i våra medvetanden innan det händer. Blondinbella blev utsatt för sexuella övergrepp och misstänkliggjordes på ett antal grunder. Ett av argumenten jag läste nyligen var att hon hade varit och shoppat med sin pojkvän några veckor senare.
Det leder oss in på det första kriteriet: Efter våldtäkten måset du släppa allt som någonsin varit viktigt för dig och bli katatoniskt för att du enligt normer ska accepteras som våldtagen. Annars omförhandlas våldtäkten till något som ligger ruskigt nära "hon kanske sa nej, men hennes ögon sa ja." I uppdrag granskning sa en vuxen kvinna att om det nu var så illa skulle man minsann inte kunnat ha tajta byxor samma vecka, och åsikterna är väldigt bestämda om vad som passar sig ett våldtäktsoffer att göra (I det fallet var det fråga om en oral våldtäkt så alla kommentarer om att inte kunna ha vissa kläder eller åka ut och rida är fullständigt irrellevanta.) Det har skrivits en del om hur svårt de flesta har att acceptera att någon råkat ut för en våldtäkt, och ännu svårare att acceptera att det går att bli glad igen. Att det går att må bra ett halvår, en månad eller ett år senare verkar fullkomligt omöjligt att acceptera. Alltså är listorna på det ett våldtäktsoffer inte får göra efter en våldtäkt väldigt lång och innehåller saker som: Shoppa, festa, ha sex, gå till skolan, göra något som kan ses som kul whatssoever. Att till exempel blondinbella försöker fortsätta att leva sitt liv och ta sig ut bland människor, om så bara för en liten stund ses inte som något positivt. Få säger "good for her" och ser det som att hon kanske håller på att återhämta sig från någon hon uttryckt som väldigt jobbigt, utan tror istället att det aldrig hänt och hon mått bra hela tiden. Vad människor tror att man får ut av att fejka ett övergrepp är oklart, då samhällets misstänkliggörande, förlusten av vänner, skammen och all dramatik i princip vänder upp och ned på många människors liv. Det är inget som är enkelt.
Nästa kriterie: Innan våldtäkten kan ses som ännu mer orättvist, då det i princip tvingar alla kvinnor att gå och förutse att vi ska bli våldtagna och planera vårt liv därefter. Exempel på anledningar att inte vara trovärdig blir här helt vansinnigt lång: Hårfärg, klädsel, social status och beskrivningar om hur man är som person förekommer alltid i våldtäktsrättegångar. "Linnea" i uppdrag gransknings största problem var att hon sades haft känslor för den här killen. Att ha varit kär i sin våldtäktsman är inte, som man kanske kan tro, något som gör brotten ännu värre i folks ögon, utan en förmildrande omständighet för honom. Likaså vad man gjort samma kväll, som i tumbamålet som var uppe för gissningsvis 6 år sedan. Kvinnan hade då "dansat och lett mot män". Det tillsammans med vilka underkläder man föredrar blir vatten på Leif Silberskys kvarn. Att just han kommer att försvara våldtäktsmän så ofta är kanske inte anmärkningsvärt men att han så ofta får rollen att knäcka tonårstjejer i förhör känns vansinnigt. Att han som utbildad advokat på typ 50 år rent retoriskt kan knäcka en utsatt tjej i tonåren är så självklart att jag inte vet vad. Att han rent moraliskt klarar av att ställa irrellevanta frågor om hennes sexliv är däremot ofattbart. Rättsystemet och pöbeln kommer ibland att likställa sex med övergrepp. Har man en gång haft sex, eller kanske till och med hundra gånger, så blir det uppenbart att man vill bli våldtagen (ha sex?).
Som sagt blir det ofta väldigt viktigt vad kvinnan gjort samma kväll följde du med en man, oavsett om du känner honom eller inte, någonstans kommer det att bli ditt ansvar. Att vara full, lättklädd och det andra som vi hört en miljon gånger likaså. Dessvärre ändras det inte bara för att det uppmärksammas.
Slutligen: Under våldtäkten : Som vi hörde i uppdrag granskning menade en kvinna att det bara är att "bita i från". Där vill jag ställa mig upp och skrika, så ont gör det i mig. Hur fan kan hon tro att det är bara att säga ifrån när tjejer inte uppfostras så? Och hur fan kan man förvänta sig att tjejer ska gå och vara förberedda på att försvara sig när många tjejer aldrig direkt kommer i kontakt med våld på samma sätt som killar. (Det här är min upplevelse av hur det var det när jag var ung ska jag säga. I högstadiet fick killarna spela våldsamma bollsporter eller leka herre på täppan varje gymnastiklektion medan vi gjorde annat.) Alltså helt emot vad de klassiska bilderna av kvinnor och tjejer måste man som det perfekta våldtäktsoffret försvara sig, och lyckas med detta. Speciellt om mannen inte haft vapen ställs frågan varför hon inte gjorde motstånd. Att bli paralyserad av rädsla eller liknande är inte okej, här ska nästa växel magiskt kicka in och de monsterliknande krafterna ska vakna med ett vrål. Jag har också hört kvinnor beskriva det att de inte gjorde motstånd för att det skulle kännas värre, som en mer påtaglig våldtäkt. Jag förstår verkligen rimligheten i det, har hon sagt "nej" eller "sluta" eller visat att hon inte vill är det klart att det det kan upplevas som att eskalera en konflikt om man börjar skrika eller liknande. Trots att människor är individer räknas liksom bara ett sätt att reagera på obehagliga situationer, både innan under och efter. Anledningen till att jag skriver det här är för att uppmärksamma de internaliserade föreställningar om våldtäkt som så många bär på. Jag tycker det är så sjukt viktigt att diskussionen förs och att människor får en förståelse för sexualiserat våld innan det dyker upp i deras närhet. Hur skulle man reagera om grannen, arbetskamraten eller kompisen berättade om en våldtäkt? Kommer frågorna i ovanstående text aktualiseras? varför bet hon inte bara ifrån? Jag hoppas verkligen att uppdrag granskning kan påverka debatten positivt, dock rör det sig om ett barn som hamnar på rätt sida av hora-madonnaskalan. Attityderna mot kvinnors sexualitet står relativt oproblematiserad av den här debatten.

För upplysnings skull började jag räkna på hur många jag känner som har blivit våldtagna. Slutade rätt snart när ena handens fingrarvar fyllda och jag kom på att jag inte vill veta.