Det viktigaste är att man är sig själv.
Får jag höra folk referera till sig själv som något absolut en gång till så kommer det rinna över. Jag kommer ha en lång oförstålig utläggning om postmodernism och iscensättning och säkert kön och drag tills alla suckar "ooooh semantix" (med anders röst). Och de som inte besitter Anders vokabulär kör på det mer direkta tilltalet: "Orka!". (Mitt värsta ord. Vill man verkligen göra mig ledsen så funkar det alltid.)
För miljonte gången i livet får jag konstatera att jag orkar när andra sysslar med viktigare saker. Utom de som är akademiker och skriver avancerade saker om förekomsten av jaget och så vidare. Det finns inget mellanting. Sällan hör jag folk på ett vardagligt språk säga saker som att "Ja, det är ju svårt att vara sig själv när situationen formar en".
På RFSUkursen sa mer än hälften att det viktigaste när man ska relatera till ungdomarna är att vara sig själv, och jag invände kraftigt eftersom jag inte tror att det är något man faller tillbaka på "naturligt" utan något man reproducerar. Man återskapar det som man själv och andra tror/tycker/vill att man är eller ska vara. Ibland går man emot dessa föreställningar också, men även de gångerna förhåller man sig till dem.
Jag är ett stort fan av skräpkultur just nu då det är som valium för själen. Fjortisbloggar, fåniga tv-serier, insändarsidan i metro och annat som är lättsmält men lätt att ha åsikter om slinker ned. På ett forum jag hänger hävdar majoriteten att Maria Montezami är så härlig för att hon är sig själv (flera använde även ordet jordnära som jag inte ens kan bemöta för det är så främmande). Jag förmodar att det många vill säga är att hon är trevligare än de andra i samma program är. De som tolkas som otrevliga antas vara mer tillgjorda och inte sig själv. Men är inte trevlighet något vi gör mer än är? Sen är det en positiv spiral, jag försöker alltid att le åt kassörskan även när jag känner mig allt utom glad. Får jag då ett leende tillbaka gör det oftast mitt humör lite bättre. Men leendet är inte en produkt av att jag är mig själv i ett essentialistiskt avseende, utan jag iscensätter det jag som jag vill vara.
När vi var i tonåren påpekade Cattis att vara sig själv inte är något konkret som en brödrost. Just brödrost har fastnat i mitt huvud, jag tycker det är talande.
"Det viktigaste är att man är sig själv" är också ett nästan exakt citat från Fanny Ambjörnssons bok "En klass för sig" som sätter fingret på femininitet och klass på ett så bra sätt att jag får gåshud.
För miljonte gången i livet får jag konstatera att jag orkar när andra sysslar med viktigare saker. Utom de som är akademiker och skriver avancerade saker om förekomsten av jaget och så vidare. Det finns inget mellanting. Sällan hör jag folk på ett vardagligt språk säga saker som att "Ja, det är ju svårt att vara sig själv när situationen formar en".
På RFSUkursen sa mer än hälften att det viktigaste när man ska relatera till ungdomarna är att vara sig själv, och jag invände kraftigt eftersom jag inte tror att det är något man faller tillbaka på "naturligt" utan något man reproducerar. Man återskapar det som man själv och andra tror/tycker/vill att man är eller ska vara. Ibland går man emot dessa föreställningar också, men även de gångerna förhåller man sig till dem.
Jag är ett stort fan av skräpkultur just nu då det är som valium för själen. Fjortisbloggar, fåniga tv-serier, insändarsidan i metro och annat som är lättsmält men lätt att ha åsikter om slinker ned. På ett forum jag hänger hävdar majoriteten att Maria Montezami är så härlig för att hon är sig själv (flera använde även ordet jordnära som jag inte ens kan bemöta för det är så främmande). Jag förmodar att det många vill säga är att hon är trevligare än de andra i samma program är. De som tolkas som otrevliga antas vara mer tillgjorda och inte sig själv. Men är inte trevlighet något vi gör mer än är? Sen är det en positiv spiral, jag försöker alltid att le åt kassörskan även när jag känner mig allt utom glad. Får jag då ett leende tillbaka gör det oftast mitt humör lite bättre. Men leendet är inte en produkt av att jag är mig själv i ett essentialistiskt avseende, utan jag iscensätter det jag som jag vill vara.
När vi var i tonåren påpekade Cattis att vara sig själv inte är något konkret som en brödrost. Just brödrost har fastnat i mitt huvud, jag tycker det är talande.
"Det viktigaste är att man är sig själv" är också ett nästan exakt citat från Fanny Ambjörnssons bok "En klass för sig" som sätter fingret på femininitet och klass på ett så bra sätt att jag får gåshud.
Kommentarer
Trackback
