Jag tror föräldrar ljuger.
Det här är såklart ett diffust påstående. Föräldrar måste förmodligen ljuga en hel massa för sina barn för att vissa saker ska gå smidigt i vardagen. Vissa drar det lite för långt och hittar på jultomtar och spöken, dessa lögner är jag lite skeptisk till. Min mor tyckte inte att jag skulle behöva dras med samma tomteskräck som hon upplevde sina första år så jag slapp leva i den lögnen. Men jag undrar å andra sidan om den lögnen är vanlig i Sverige idag och för vems skull man lurar i barnen sånt.
Något jag är övertygad om att flerbarnsföräldrar ljuger om är att man älskar sina barn lika mycket. Hur kan man mäta kärlek? Kommer man inte ha lättare att identifiera sig med ett av barnen? Kommer man inte vara mer nöjd med det barnet som gör allt rätt än det som är svår? Eller kommer man inte ge barnet som är svårt mycket mer tid och kärlek?
Jag säger det här av min katterfarenhet, väl medveten om att i princip alla som har barn skulle tycka jag är en idiot. Jag gillar båda katterna, de är helt underbara. Men jag har en favorit varje dag. Det är inte samma, men skulle jag haft katterna flera år skulle jag kanske börja bry mig mer om ena. Till exempel den som verkar smartast och inte bajsar i badkaret (obs! bara ett exempel, inte mobbing) eller den som sov hos mig varje natt. Om kärlek är de kärleksfulla handlingarna vi gör mot varandra, skulle inte mer uppmärksamhet betyda mer kärlek? Och kan det inte vara så att vissa barn behöver mer kärlek? Kan det inte vara så att vissa vuxna barn får upprättelse genom att inse att deras förälder/föräldrar inte gett dem samma kärlek som deras syskon?
Varför tror vi att rättvis kärlek är något naturligt, något vi föds med, när samhället i själva verket lär oss att sortera och kategorisera människor så otroligt tidigt. Man ska ha en bästis, något annat går inte. När man sen ska bli kär på riktigt ska man vara kär i en, för att det ska räknas som äkta. I lågstadiet minns jag att många var kära i flera, men även då var de noggrannt uppradade i listor och numrerade. Att vara lika kär i två personer var inte ens då aktuellt. Även vänner radades upp i olika kategorier och siffror. Jag vill minnas att några även pratade om vilken förälder de föredrog, något som kan låta hemskt men var då bara beskrivet som att någon var pappagris. Andemeningen var ändå som jag ser det att hen tydde sig till sin pappa i första hand.
Människor, precis som gosedjur, leksaker, maträtter och liknande ska alla gå att sätta in på listor. Och ja, så fortsätter väl många? Jag tror det här är ett tankesätt som är jättesvårt att ta sig ur. Inte så att alla har listor över vilka som är viktigast i livet, inte ens mentala, men förhållningssättet att ha en partner, en bästis och liknande är i regel något självklart.
Jag har på intet sätt några invädningar mot mina föräldrars rättvisepatos gällande min bror och mig, även om jag mycket tidigt försökte mig på frågor som vem mamma tyckte bäst om i familjen och vem hon skulle klara sig utan (inräknat mit far då). Hon var diplomatisk som alltid, men jag minns att jag tyckte det var superkonstigt att hon inte svarade och inte det minsta konstigt att jag frågade. Men så har jag kanske alltid haft mina prioriteringar klara för mig.
Något jag är övertygad om att flerbarnsföräldrar ljuger om är att man älskar sina barn lika mycket. Hur kan man mäta kärlek? Kommer man inte ha lättare att identifiera sig med ett av barnen? Kommer man inte vara mer nöjd med det barnet som gör allt rätt än det som är svår? Eller kommer man inte ge barnet som är svårt mycket mer tid och kärlek?
Jag säger det här av min katterfarenhet, väl medveten om att i princip alla som har barn skulle tycka jag är en idiot. Jag gillar båda katterna, de är helt underbara. Men jag har en favorit varje dag. Det är inte samma, men skulle jag haft katterna flera år skulle jag kanske börja bry mig mer om ena. Till exempel den som verkar smartast och inte bajsar i badkaret (obs! bara ett exempel, inte mobbing) eller den som sov hos mig varje natt. Om kärlek är de kärleksfulla handlingarna vi gör mot varandra, skulle inte mer uppmärksamhet betyda mer kärlek? Och kan det inte vara så att vissa barn behöver mer kärlek? Kan det inte vara så att vissa vuxna barn får upprättelse genom att inse att deras förälder/föräldrar inte gett dem samma kärlek som deras syskon?
Varför tror vi att rättvis kärlek är något naturligt, något vi föds med, när samhället i själva verket lär oss att sortera och kategorisera människor så otroligt tidigt. Man ska ha en bästis, något annat går inte. När man sen ska bli kär på riktigt ska man vara kär i en, för att det ska räknas som äkta. I lågstadiet minns jag att många var kära i flera, men även då var de noggrannt uppradade i listor och numrerade. Att vara lika kär i två personer var inte ens då aktuellt. Även vänner radades upp i olika kategorier och siffror. Jag vill minnas att några även pratade om vilken förälder de föredrog, något som kan låta hemskt men var då bara beskrivet som att någon var pappagris. Andemeningen var ändå som jag ser det att hen tydde sig till sin pappa i första hand.
Människor, precis som gosedjur, leksaker, maträtter och liknande ska alla gå att sätta in på listor. Och ja, så fortsätter väl många? Jag tror det här är ett tankesätt som är jättesvårt att ta sig ur. Inte så att alla har listor över vilka som är viktigast i livet, inte ens mentala, men förhållningssättet att ha en partner, en bästis och liknande är i regel något självklart.
Jag har på intet sätt några invädningar mot mina föräldrars rättvisepatos gällande min bror och mig, även om jag mycket tidigt försökte mig på frågor som vem mamma tyckte bäst om i familjen och vem hon skulle klara sig utan (inräknat mit far då). Hon var diplomatisk som alltid, men jag minns att jag tyckte det var superkonstigt att hon inte svarade och inte det minsta konstigt att jag frågade. Men så har jag kanske alltid haft mina prioriteringar klara för mig.
Kommentarer
Trackback
