what the fuck?

Jag vill skriva ett långt och insiktsfullt inlägg om den omöjliga rollen som det perfekta våldtäktsoffret, om hur människors okunskap om sex och övergrepp är större än jag någonsin kunnat tro och om att jag blir mörkrädd av vuxna människors ryktesspridande. Men vad allt så att säga kokar ned till är att alla som har inställningen att ingen de känner skulle kunna våldta någon bidrar till de här attityderna. Attityder som gör att tjejer får bära skammen för sexuella övergrepp och inte vågar berätta om det medan killar stöttas och peppas av tröstande flickväner, grabbgänget och föräldrar. Är det någon jag skulle vilja läxa upp just nu så är det mamman till våldtäktsmannen i repotaget. Inte bara har hon uppfostrat en person som våldtar två personer under loppet av ett år, hon startar även en facebookgrupp och en stödrörelse för våldtäktsmannen som är hennes son. Sjukt genomskinligt att mamman hade gått och köpt ett fång rosor till skolavslutningen för att visa att han var en fin kille. Och det fungerade. kommentarer på internet hävdar att någon som var skyldig aldrig skulle kunna göra något sånt. Anonyma vuxna hävdar att människor som är snygga inte skulle "behöva" göra något sånt. Vem som har ett behov av våldtäkter framgick inte i den kommentaren tyvärr.
Jag känner mig lite som freud när jag går så hårt åt mammorna, men jag vill ändå dra parallellen till stureplanskillarna. Även här gick mamman ut hårt i media och förklarade vilken fin kille hennes son var. Att han kramar sina syskon eller har många kompisar betyder inget i sammanhanget. Jag önskar att alla kunde läsa Katarina Wennstam och få åtminstone några tankeställare.
Våldtäkter händer uppenbarligen. Varför ska det vara så jävla svårt att tro på att de kan hända just här? Eller varför skulle det vara så svårt att tro att någon man känner kan våldta någon? Varför måste våldtäktsoffer leva upp till en omöjlig roll? Mer om detta när ilskan lagt sig.